Sida 314
Lamentabile ...
tredje ståndets sida. Det var han och hans meningsfränder, som en tid gåfvo fart åt de radikala rörelserna, hvilka de ledde genom de politiska klubbarna. Men snart undanträngdes han af än radikalare demagoger, och då öfvertog han ett befäl i armén. Detta måste han lemna efter händelserna d. 10 Aug. 1792 och begaf sig då till Tyskland, der han slog sig ned som handlande i Hamburg. 1799 återvände han till Frankrike och användes af Napoleon såsom guvernör i Würzburg (1809) och i Santoña (1812), hvilken stad han (1814) öfverlemnade till konungen af Spanien, som till belöning derför utnämnde honom till generallöjtnant. Efter restaurationen återgick L. för en tid till privatlifvet. 1827 inträdde han i deputeradekammaren, der han alltid tillhörde det liberala partiet. -- 2. Alexandre, grefve, den föregåendes broder, f. 1760, d. 1829, tjenade liksom denne i det amerikanska frihetskriget, tillhörde i Konstituerande nationalförsamlingen det radikala partiet, öfvertog sedan en officerspost i nord-armén och sökte jämte Lafayette fly till Amerika i Aug. 1792, men greps af österrikarna och insattes liksom sin chef på Olmütz fästning. Efter lösgifvandet begaf han sig till Hamburg, der han jämte sin broder idkade grosshandelsrörelse. Han återvände till Frankrike 1799 och blef under Napoleons regering prefekt. 1819 invaldes han i deputeradekammaren, der han slöt sig till de liberale. J. Fr. N.
La Mettrie [-tri], Julien Offray de, fransk läkare och filosof, f. 1709 i Saint-Malo, studerade först teologi vid jansenistskolor och derefter medicin samt begaf sig 1733 till Leiden för att åtnjuta den store läkaren Boerhaaves ledning. 1742 blef L. fransk regementsläkare, men afsattes och hotades med Bastiljen på grund af några hänsynslösa skrifter samt tog då (1746) sin tillflykt till Leiden. Två år senare var äfven hans ställning i Holland ohållbar, och han flyttade då, på inbjudning af Fredrik II i Preussen, till Berlin, hvarest han blef föreläsare vid hofvet och medlem af vetenskapsakademien samt uppbar en pension. Död 1751. -- L. är den förste moderne skriftställare, som satt materialismen i system. Han gjorde en tämligen försigtig början dertill i Histoire naturelle de l'âme (1745; 2:dra uppl. 1748), som kostade honom hans militärläkaretjenst. Skriften La politique du médecin Machiavel (1746), ett anfall på de samtida franska läkarnas skråmässiga okunnighet, brändes på parlamentets befallning. Komedien La faculté vengée (1747; omtr. såsom Charlatans démasqués, 1762) och L'homme-machine (1748, L: s vigtigaste filosofiska arbete, hvilket blef offentligen brändt i Leiden) ådrogo honom förvisning ur Holland. Bland hans i Berlin utgifna skrifter märkas L'homme-plante (1748), Réflexions philosophiques sur l'origine des animaux (1750), L'art de jouir (1751), Vénus métaphysique (1752) m. fl. -- L. var en inbiten ateist och materialist, hvars originalitet icke låg endast i stilens rörlighet. Med qvick ironi utdrog han sina slutsatser ur skolastiska och cartesianska skolbegrepp. Han var en af dem, som först förkunnade den principiella enheten i naturorganismernas mångfald. Enligt L. är menniskoslägtet framgånget ur en fortskridande blandning af djurarterna. Menniskans företräde består i hjernans organisation och i den undervisning, som meddelas henne. Själen är ingenting annat än det materiella medvetandet, den tänkande delen af kroppen. I döden förgås äfven själen, allt är ute, "la farce est jouée". Nödvändigheten allena bär skulden för alla menniskans handlingar; derför är det öfverflödigt att hon ångrar sig. Lustkänslan (gröfre eller finare njutning) är källan till all lycka och till alla dygder. -- L. skadade sig mycket genom- sin utmanande ton och sitt lofprisande af vällusten. Han bedömdes strängt och med förakt af encyklopedisterna, hvilka dock rönte starkt inflytande af hans tankar. Fredrik II hedrade den lefnadslustige umgängesvännens minne med en "Éloge" (1752). Efter att länge hafva varit förkättrad, har L. på senare tiden rönt erkännande och t. o. m. öfverskattats af åtskillige forskare. Jfr F. A. Lange, "Geschichte des materialismus" (2:dra uppl., 1873) och Du Bois-Reymond, "Lamettrie" (1875).
Lam-gamarna. Se Gamfoglar och Gypaetini.
Lamhet beror på ofullständig eller upphäfd funktion af rörelseorganen genom sjukdom i musklerna, nerverna eller centralapparaterna. Se Paralysi och Pares. F. B.
Lami (riktigare Lami`i, "glänsande"), turkisk skald, död 1531, var en af de mest lysande företeelserna inom "sjustjernan", såsom turkarna eller, noggrannare sagdt, osmanerna kalla sina sju förnämsta skalder. Under turkiska literaturens högsta blomstringstid, Suleiman II:s regering, verkade L. icke blott som öfversättare af persiska mästerverk, utan skref äfven efter dessa mönster fyra stora episka dikter: Vamik-u-asra (bearbetad af Hammer; Wien 1833), Ves-u-Ramin, Absal u-Selman, alla uppkallade efter hjeltens och hjeltinnans namn, samt Ferhadname, "Ferhads bok" (bearb. af Hammer; Stuttg. 1812). Dessutom författade L. en mängd lyriska, didaktiska och episka skaldestycken, t. ex. en beskrifning öfver staden Brusa i Mindre Asien, öfversatt af Pfizmaier (1839). H. A.
Lami, Eugene Louis, fransk genremålare, f. 1800 i Paris, lärjunge af Gros och Vernet, egnade sig hufvudsakligen åt aqvarellmålningen, men har äfven arbetat i litografi och målat i olja. L. har rest i många land och visat stor rikedom på ämnen jämte mångsidighet i uppfattningen. Han har sålunda målat historiska stycken, genretaflor, bataljer (i synnerhet från Krim, der han vistades under kriget) och scener ur den förnäma verldens lif. Bland hans arbeten må nämnas Slaget vid Alma (1855), En bal i Tuilerierna, Den sista autodafén i Madrid, Knox inför Maria Stuart samt bataljstycken för museum i Versailles.
Lamia (Lat. Lamia), Grek. mytol., en libysk konungadotter (enligt vissa sagor dotter af Belos och Libya), hvilken älskades af Zevs, men hvilken den svartsjuka Hera beröfvade de barn hon födde honom. I sin förtviflan deröfver
Källa: Project Runeberg · ·
