Sida 319
Lampadius ...
hüttenkunde (4 bd, 1801--10; 2:dra uppl. 1817--18, med suppl. 1818--26).
Lampedusa, en liten ö i Medelhafvet, s. v. från Malta, tillhör sicilianska prov. Girgenti och bildar med de närbelägna små klippöarna Lampion och Rabbit den s. k. Isole-Pelagie-gruppen. Ön har ett omfång af 30 km. och omkr. 1,000 innev., är hög och bergig, saknar källor, men frambringar åtskilliga sydfrukter, i synnerhet oliver. Den kallades Lopadussa af Strabon samt var under medeltiden och de följande årh. i allmänhet obebodd, emedan den ansågs vara förtrollad och ett hemvist för onda andar. Katarina II ville en gång köpa ön för att göra den till en rysk flottstation. Efter 1843 var den en tid italiensk deportationsort.
Lamperti, Francesco, italiensk musiker, f. 1813, elev af konservatoriet i Milano, vann först rykte såsom direktör för Teatro filodrammatico i Lodi och verkade 1850--75 med stor framgång såsom sångprofessor vid Milanos konservatorium, hvarefter han egnat sig åt privatundervisning. L. är såsom sånglärare vidt berömd och har bland qvinliga elever utbildat Cruvelli, Artôt, Albani m. fl. Han har utgifvit en sångskola och flere häften etyder. A. L.
Lampett (på franskt sätt bildad dimin.-form af lampa, Fr. lampe), lampa eller ljushållare (för ett eller flere ljus), afsedd att fästas i en vägg eller spegelram.
Lampi (på svenska oftast Lampis), socken af Hollola härad och domsaga, Tavastehus län, Finland. Areal 597 qvkm. Befolkningen finsk, 6,662 pers. (1883). Imperielt pastorat af 1:sta kl., Borgå stift, Hollola prosteri. O. I.
Lampmikroskopet, fys., konstrueradt af Adams 1771, liknar solmikroskopet, men skiljer sig från detta derigenom att belysningen sker medelst en lampa, hvars låga står i brännpunkten af en konvex lins. Sedan ljusstrålarna passerat denna, falla de på en konkav spegel, hvarifrån de reflekteras mot föremålet, som skall förstoras. Det s. k. hydro-oxygengasmikroskopet, hvari belysningen åstadkommes med det drummondska kalkljuset (se Belysning), är ett lampmikroskop. R. R.
Lampornis l. skogsnymfslägtet, zool., tillhör de bågnäbbades afdelning inom kolibriernas familj (Trochilidae), tättingarnas ordning, foglarnas klass. Det har näbben plattad, med kanterna finsågade nära spetsen, och mycket längre än hufvudet. Vingarna räcka utom den korta, afrundade stjerten. Dit hör mangon, L. mango, hvilken är hemma i Paraguay, Brasilien, Guyana, Florida och på Antillerna. Han blir 10,5 cm. lång, är metallgrön med kopparglans och har ett bredt, svart, på halsen af blått infattadt streck från hakan till undergumpen. C. R. S.
Lamprecht, kallad Der pfaffe. Se Alexandersagan.
Lamprecht från Regensburg, tysk medeltidsskald, franciskanmunk, f. omkr. 1215, skref 1240--55 Sanct Francisken leben, en rimmad öfversättning af Thomas' från Celano "Vita sancti Francisci", samt Die rede von der tochter Syon, en mystisk-allegorisk dikt om menniskosjälens förmälning med Gud. Dessa dikter utgåfvos 1880 af K. Weinhold.
Lamprechts, Arendt, målare från norra Tyskland, antogs 1586 i Kalmar i Johan III:s tjenst och sändes till Vadstena att deltaga i der pågående dekorationsarbeten. Äfven å Kalmar och Borgholms slott var han de följande åren verksam. Jämte Baptist målare arbetade han för konungens begrafning 1593 och blef 1597 anställd vid Stockholms slott. Der deltog han i de festarbeten, som förekommo till kröningen i Upsala (1607) m. fl. högtider, och han upptages i handlingarna ännu 1621, men var död 1623. Af hans verk äro numera inga bevarade, möjligen med undantag af några svaga spår af dekorationsmålningar i en sal å Kalmar slott. -rn.
Lamprick. Se Hafs-nejonögat.
Lampridius, Aelius, romersk historieskrifvare, en af "Scriptores historiae Augustae", uppgifves hafva författat lefvernesbeskrifningar öfver kejsarna Commodus, Diadumenus, Heliogabalus och Alexander Severus. Gränserna emellan de olika författareindividualiteterna i samlingen äro dock mycket osäkra, och i de arbeten, som tillskrifvas L., spåras olika stil. Han anses hafva lefvat i slutet af 3:dje och början af 4:de årh. R. Tdh.
Lampris. Se Glansfisken.
Lamprocolius. Se Lamprotornithinae.
Lampronti, Isak, judisk encyklopedisk författare, f. 1679, d. 1757, var läkare och öfverrabbin i Ferrara. Han författade ett jätteverk, Pachad jizchak, en encyklopedi i alfabetisk ordning öfver judarnas alla gudstjenstliga och husliga bruk och ceremonier. Hvarje bokstaf utgör ett drygt band. L:s stora beläsenhet i den judiska literaturen är förvånansvärd. Endast några delar af verket (ifrån bokstafven alef till tet och ifrån nun till kåf) hafva utgifvits. Hela verket föreligger i manuskript i nationalbiblioteket i Paris, L. L.
Lamprotornis. Se Lamprotornithiase.
Lamprotornithinae l. glansstarar, zool., bilda en afdelning af stararnas underfamilj (Sturnini) inom kråkfoglarnas familj (Corvidae), tättingarnas ordning och foglarnas klass. De hafva näbben ända från roten rak, till följd hvaraf äfven munspringan blir rak ända från mungiporna. Bland dithörande slägten må nämnas följande. Fjällglansstararna, Pholidanges, hafva tämligen svaga, med långa tår försedda fötter, jämförelsevis korta vingar, medelmåttig stjert och fjällig fjäderdrägt. Hos fjällglansstaren, Ph. leucogaster, äro hela öfversidan och halsen ned till bröstet purpurblå med ett praktfullt, violett skimmer, bröstet och buken hvita samt vingpennorna svartbrunaktiga, med utåt violetta kanter. Fogeln blir 19 cm. lång, med stjert af 7 cm. längd, är hemma i hela mellersta Afrika och en del af vestra Arabien, lefver familjevis likaväl på lågslätterna som i högre belägna trakter, dock icke långt från sjelfva bergen, vistas nästan uteslutande i träden och är i allmänhet tämligen tystlåten. -- Stålglansstararna, Lamprocolius, hafva medellång näbb, vingarna af medellängd, med tredje och fjerde pennorna längst, kort, mer
Källa: Project Runeberg ·
