Sida 449
Laurentiska formationen ...
detta sorgespel afträdde L. A. från det offentliga lifvets skådeplats. Efter en nära 17 års trogen och högst förtjenstfull verksamhet i kyrkans och statens tjenst drog han sig tillbaka till Strengnäs och tillbragte der sina sista 12 lefnadsår i stillhet och undangömdhet. Han dog der d. 29 April 1552. -- Strengnäs stifts presterskap har i stiftsstaden rest honom en minnesvård, som aftäcktes 1879. J. H. B.
Laurentius Giustiniani [dsju-]. Se Laurentius, den helige.
Laurentius Jonae (latinisering af Lars Jonasson), psalmdiktare, född i Gestrikland (deraf hans tillnamn Gestricius), var 1572 kyrkoherde i Resele i Ångermanland och från 1585 förste pastor i Hernösand, återfinnes såsom en bland undertecknarna af Upsala mötes beslut (1593) och dog 1597. Sjelf utgaf han 1591 några psalmer, och enligt hans förordnande ombesörjde sedermera hans son, predikanten i "Gråmunkeklostret" (Riddarholmskyrkan) i Stockholm Haqvin (Laurentii) Rhezelius, en fullständig samling af hans sånger, kallad Någre psalmer, andelige wijsor och lofsonger (1619). Psalmen n:r 324 i Sv. psalmboken af 1819 är af L. J. (troligen original), ehuru omarbetad af Svedberg, som äfven inskjutit den 4:de strofen; och n:r 67 är en af Svedberg gjord bearbetning af en bland L. J:s från tyskan öfversatta psalmer.
Laurentius Norvegus (L. "den norske") l. Laurentius Nicolai (Lars Nilsson), vanligen kallad Klosterlasse, jesuit, föddes i Norge 1538, uppfostrades af jesuiterna i Louvain och kom derifrån till Polen. Lärd, vältalig och smidig, fanns han af katolska kyrkans ledare särdeles lämplig att användas vid det sedan 1572 fortgående försöket att genomföra en kyrklig reaktion i Sverige. I April 1576 anlände han till Stockholm, der han sedan i fyra år verkade enligt föreskrifter af kardinal Hosius, fördöljande, så godt sig göra lät, sin egenskap af katolik och jesuit samt hufvudsakligen nöjande sig med att understödja konungens liturgiska reformsträfvanden. I Aug. 1576 öppnades under hans ledning det af konung Johan tillskapade teologiska kollegiet i det forna gråmunkeklostret å Riddarholmen (deraf binamnet "Klosterlasse"), och i Jan. 1577 uppträdde han offentligt och disputerade med de till Stockholm kallade Upsala-professorerna. Den 1 Nov. 1577 höll han i Upsala, under ett besök i konungens följe, en offentlig predikan om helgonens åkallan och deras förböner. Denna predikan föranledde en motskrift från universitetets teologer, hvilken stegrade konungens förbittring mot universitetet. Men sedan det blifvit klart för Johan III, att påfven aldrig skulle lemna sitt medgifvande till hans förmedlingsliturgi, miste "Klosterlasse" konungens gunst samt blef, efter ett mot ofvannämnda kollegium riktadt folkupplopp, våren 1580 förvisad till Drottningholm, hvarefter han i Aug. s. å. lemnade riket. -- Då Gustaf II Adolf 1621 eröfrade Riga, var L. N. en af de jesuiter, som fördrefvos ur staden. Det berättas, att konungen utfarit mot honom i häftiga tillmålen, men att den gamle katoliken svarat med mycken värdighet. Han dog i Vilna 1622.
Laurentius Paulinus (Gothus). Se Paulinus, L.
Laurentius Petri (latinisering af Lars Petersson), Sveriges förste lutherske ärkebiskop, föddes 1499 i Örebro (deraf hans tillnamn Nericius, d. v. s. från Nerike). Hans fader, Peder Olufsson, var smed derstädes. Både L. och hans två år äldre broder, Olaus, erhöllo sannolikt sin första undervisning vid karmelitklostret i Örebro, och båda träffas senare bland Luthers och Melanchthons lärjungar i Wittenberg. Af Gustaf I nämndes L. till "skolmästare" (ludi magister) i Upsala. Han synes dock ej hafva varit kanik vid dervarande domkyrka. Der framlefde han sina dagar i en obemärkt verksamhet, under det att brodern slog de stora slagen för kyrkans reformation. Snart måste han emellertid träda fram ur denna tillbakadragenhet. Sommaren 1531 kallade nämligen konung Gustaf, med förbigående af Upsala domkapitels valrätt, biskoparna och de förnämste af presterskapet till Stockholm för att besätta rikets ärkebiskopsstol, hvilken stått tom sedan 1526, då Johannes Magni lemnade landet. De flesta rösterna tillföllo L. P., som ock genast af konungen bekräftades i sin värdighet. På hösten s. å. blef han i franciskankyrkan på Gråmunkeholmen (n. v. Riddarholmskyrkan) invigd i sitt ämbete af Petrus Magni, inom romerska kyrkan vigd biskop af Vesterås. Konungen säges vid installationen sjelf hafva till L. P. öfverräckt kräklan. Gustaf anslog åt den nye ärkebiskopen tillräckliga inkomster och berättas äfven hafva gifvit honom en lifvakt af femtio drabanter, hvilka L. P. likväl snart skall hafva afskedat, i stället användande deras traktamente till lika många fattiga studenters underhåll vid högskolan. Under den följande brytningen mellan de förste reformatorerna och konungen, hvilken i Peutinger (Pyhy) och Norman trodde sig hafva funnit rätte männen för reformationens fullföljande i caesareo-papistisk riktning, tyckes L. P. hafva förhållit sig tämligen passiv, upptagen som han var af vigtiga literära arbeten. År 1541 utkom på hans föranstaltande hela bibeln i svensk öfversättning (den s. k. konung Gustafs bibel). L. P. synes hafva öfverträffat sin broder i lärdom, men var som talare honom underlägsen. Ej häller egde han Olaus' glödande nitälskan och djerfva mod, utan var af ett fridsammare, medlande sinnelag. Sin öfvertygelse offrade han dock ej för friden; tvärtom ådagalade han vid flere tillfällen fasthet i karakteren och sjelfständighet i åsigter. När konung Gustaf efter sin andra gemåls död (1551) tillkännagaf sin afsigt att ingå äktenskap med den aflidnas systerdotter, Katarina Stenbock, uppträdde L. P., som ansåg kontrahenterna vara för nära beslägtade, med bestämdhet mot giftermålet och förrättade ej häller vigseln. I sin tids lärostrider tog L. P. lifligt del. Mot calvinisten Beurreus försvarade han exorcismen, den lutherska nattvardsläran, tillåtligheten af bilder i kyrkorna samt i allmänhet den af Luther förfäktade friheten i yttre religiösa bruk. Likaså
Källa: Project Runeberg ·
