Sida 502
Legatus ...
1873). För att med nationalförsamlingens bistånd kunna uppsätta grefven af Chambord på Frankrikes tron var det i främsta rummet nödvändigt att åstadkomma en försoning och förening, en "fusion", mellan legitimister och orleanister, mellan den äldre och den yngre bourbonska linien. En sådan "fusion" hade redan 1849 och följande år varit på tal, men då strandat på konung Ludvig Filips och hertiginnan Hélènes af Orléans motstånd. Orleanisternas nuvarande hufvudman, grefven af Paris, Ludvig Filips sonson, visade sig emellertid mer tillmötesgående och aflade d. 5 Aug. 1873 ett högtidligt besök hos grefven af Chambord i Frohsdorf, hvarvid han uttryckligen erkände den äldre bourbonska liniens ratt till Frankrikes krona. "Fusionen" var derigenom ett fullbordadt faktum. I Sept. s. å. sände "fusionisterna", såsom de till ett parti förenade legitimisterna och orleanisterna kallades, två ombud, Mervilleux-Duvignaux och Sugny, till Frohsdorf för att inhemta underrättelse om den tillämnade konungens åsigter rörande den kyrkliga frågan, konstitutionen och trikoloren. Grefven af Chambord förklarade då, att han trots sina katolska sympatier icke skulle bryta freden med Italien (som beröfvat påfven hans verldsliga makt) och att han önskade regera efter 1814 års konstitutionella författning med vissa ändringar, såsom införandet af allmän rösträtt och decentralisation, hvarom han skulle besluta i samråd med nationalförsamlingen; derjämte hoppades han, att nationalförsamlingen skulle samtycka till att trikoloren ersattes med den hvita fanan. I en fusionsförsamling i Versailles d. 25 Sept. s. å. förklarade de liberale orleanisterna, hvilkas talan fördes af Jouvenel och hertigen af Audiffret-Pasquier, att de voro missnöjda med grefvens af Chambord nyssnämnda förklaringar och att de fordrade ett bestämdt erkännande af trikoloren, innan de kunde samtycka till hans återuppsättande på tronen. För inledande af nya underhandlingar med grefven af Chambord tillsatte fusionisterna i Okt. s. å. ett niomanna-utskott, hvilket afsände fyra af sina medlemmar, bland dem legitimisten Chesnelong, till Salzburg för att underrätta grefven af Chambord, att den allmänna meningen i Frankrike fordrade trikolorens bibehållande m. m. Grefven förklarade då, att han afstod från att fanan ändrades före hans återkallande, men att han, sedan han tillträdt regeringen, ämnade förelägga deputeradekammaren ett förslag till frågans lösning, som han åtog sig att genomdrifva. Vid sin återkomst från Salzburg meddelade Chesnelong och hans tre kolleger för niomanna-utskottet Chambords sväfvande förklaring, men i den form, att grefven samtyckt till att bibehålla trikoloren, tills deputeradekammaren gåfve sitt bifall till dess ändrande. Fusionisternas glädje öfver denna förmenta eftergift från "konungens" sida var utomordentlig, och man rustade sig på allvar att för nationalförsamlingen, som hade ferier, men åter skulle sammanträda d. 5 Nov., föreslå det legitima konungadömets återupprättande, med "Henrik V" (grefven af Chambord) såsom konung och grefven af Paris såsom tronföljare. Då kom såsom ett åskslag ett bref från grefven af Chambord d. 27 Okt. 1873 till Chesnelong, hvari den tillämnade konungen förklarade, att han aldrig skulle samtycka till att blifva "revolutionens legitime konung" och att han aldrig skulle förneka den hvita fanan. Detta bref, som d. 30 Okt. offentliggjordes i tidningen "Union", krossade för alltid legitimisternas förhoppningar att uppsätta "Henrik V" på hans förfäders tron, ty det var uppenbart, att hvarken folket eller armén någonsin skulle samtycka till trikolorens utbytande mot den hvita fanan. Det legitimistiska partiets inflytande har sedan dess varit i ständigt aftagande. I nationalförsamlingen kunde det icke hindra den republikanska författningens antagande 1875. Vid valen till deputeradekammaren och senaten 1876 led det stora nederlag, och vid hvarje följande val såväl till kammaren (1877 och 1881) som till senaten (1879, 1882 och 1885) har legitimisternas antal minskats. Det hinder, som den hvita fanan satte för konungadömets återupprättande, har visserligen försvunnit efter grefvens af Chambord död (d. 24 Aug. 1883), i det att grefven af Paris, hvilken nu är nästan hela det rojalistiska partiets, såväl orleanisternas som de fleste legitimisternas, chef, erkänner trikoloren. Men hela det rojalistiska partiet är nu mer betydligt svagare, än det legitimistiska ensamt var 1873.
Legitimisterna hafva spelat en betydande, ehuru, om man undantager händelserna 1873, företrädesvis negativ rol i Frankrikes nyaste historia. Under Julimonarkien förenade de sig med den "dynastiska" venstern och republikanerna för att bekämpa Ludvig Filips ministrar, under andra republiken (1848) förenade de sig med orleanister och bonapartister för att bekämpa det republikanska styrelsesättet, derefter med de moderate republikanerna för att motarbeta Louis Napoléons statskuppsplaner, under det andra kejsaredömet (1852--70) tillhörde de den oförsonliga oppositionen, sedan 1871 äro de republikens svurna fiender. Ett utmärkande drag hos legitimisterna är deras kärlek till katolicismen och påfvedömet, deras klerikalism. Derigenom och genom grefvens af Chambord fasthållande vid den hvita fanan hafva legitimisterna förlorat Frankrikes förtroende. E. W.
Legnago [lenjagå], befäst stad uti italienska prov. Verona, vid högra stranden af Adige, bildar med Verona, Mantua och Peschiera den s. k. fästningsfyrkanten. 14,383 innev. (1881). Den 26 Mars 1799 ledo fransmännen under Scherer ett nederlag der mot österrikarna, anförda af Kray.
Legnano [lenjanå], kommun uti italienska prov. Milano, vid floden Olona, n. v. om Milano. Orten är historiskt bekant genom de lombardiska städernas seger derstädes öfver kejsar Fredrik I Barbarossa d. 29 Maj 1176. En minnesvård restes på slagfältet 1876.
Legoaftal (Lat. locatio et conductio) är ett gemensamt namn för två tämligen olika slag af kontrakt, nämligen dels sådana aftal, som innebära upplåtelse af nyttjanderätt till saker, dels sådana aftal, genom hvilka den ene
Källa: Project Runeberg ·
