Sida 559
Leopold ...
hufvudsakligen blottade den väldige angriparens många sårbara punkter och prisgaf dem åt ett löje, som säkerligen i hög grad bidrog att framkalla Thorilds literära och borgerliga missöden.
Med monarkens död (1792) upphörde naturligtvis L:s dittills innehafda befattning, och han blef medarbetare i tidningen "Extra posten" (se d. o.), som uppsattes på hösten 1792. Särdeles märkliga voro den polemik L. der förde mot Thorild och åtskilliga af hans anhängare samt den qvicka visan om Per Enbom, som länge fortlefde. Tidningen, som genom sin för frisinta hållning blifvit förmyndarestyrelsen misshaglig, indrogs i Sept. 1795. L. hade emellertid då lemnat bestyret med dess redigerande och var bosatt i Linköping. När Gustaf IV Adolf såsom myndig sjelf tillträdde regeringen (1796), återflyttade L. till Stockholm, der han ifrån 1797 blef en flitig och gerna läst medarbetare i "Läsning i blandade ämnen", i hvars första årgångar flere af L:s mest bekanta uppsatser och granskningar återfinnas. Han utnämndes 1799 till kansliråd och hade dermed åter en fast syssla och en lugnare ekonomisk ställning. Under åren 1800--02 utgaf han tre delar af sina Samlade skrifter (2:dra uppl. 1814--16). Genom denna samling, som äfven var en utmärkt förlagsaffär, intog L. utan gensägelse främsta rummet bland samtida svenska skalder; och då han tillika var en af Svenska akademiens ledande män, kan man säga, att han i väsentlig mån tryckte stämpeln af sitt skaldelynne och sina estetiska åsigter på slutet af det gustavianska tidehvarfvet i vår vitterhet. Det var ej häller endast till denna han sträckte sina omsorger och vände sin begåfning. Genom sin Afhandling om svenska stafsättet, hvilken öppnar den nya följden af "Svenska akademiens handlingar" (1801), ingrep L. på ett länge bestridt, men omsider fullt erkändt sätt i denna vigtiga fråga, der han visade sig som en man med ovanlig framtidsblick och sträng följdriktighet. Och i sina af Rühs utgifna Briefe über Schweden und Schwedens neueste verhältnisse (1804), hvilka innehöllo en varmhjertad och dräpande polemik mot italienaren Acerbis vrånga omdömen om vårt land, visade han sig än en gång som den qvicke och dock grundligt lärde man, till hvilken hans svenska samtid med aktning och beundran blickade upp. För scenen arbetade han äfven under detta skede. Den talande taflan, "opera-parade", en öfversättning från franskan (1799, uppförd nära 50 gånger, senast 1828), samt sorgspelet Virginia (uppfördt 1803--33 25 gånger) tillhöra sin tids bästa alster.
Med statshvälfningen 1809 och den ungefär samtida uppkomsten af en ny riktning i Sveriges vitterhet, den s. k. nya skolan, inträdde också L. i andra lefnadsförhållanden. "Många af de utmärktare verkande personerna år 1809", säger L. M. Enberg, "stodo till honom i närmare vänskapsförhållande; flere bland dem, som fått sig uppdraget att utarbeta grundlagen, samlades ofta hos L. i förtroliga samqväm, meddelade honom sina tankar öfver de vigtigaste för handen varande frågor och mottogo hans skarpsinniga anmärkningar, hvilka ej blefvo utan inflytande på deras egna omdömen och på det slutliga afgörandet. Redan före riksdagens början hade L. blifvit förordnad till ledamot i en komité, nedsatt att bereda förslag till en ny tryckfrihetslag. Det af denna komité uppgifna projektet blef väl ej i sin helhet antaget; men åtskilligt af hvad L. hade föreslagit gillades dock och inrycktes i den af ständerna sanktionerade tryckfrihetsförordningen. Såsom en gärd af tacksamheten hos 1809 års män måste väl anses hans upphöjande i adligt stånd (1809) under namnet af L. (han hette förut Leopold, äfven skrifvet Leopoldt), hvarjämte han äfven blef ledamot af Kanslistyrelsen. Mot denne af sina medborgare högt uppburne man, den främste qvarlefvande skalden från Gustaf III:s lysande dagar, anhängaren af Voltaire och den franska upplysningsfilosofien, var det, som den nya vitterhetsskolan, hvilken uppstått i Upsala ungefär vid 1807, i främsta rummet riktade sina angrepp. Det var i "Polyfem" samt genom den särskildt utgifna skriften "Critiska bref rörande herr kanslirådet af Leopolds Samlade skrifter" (1810), hvilken anmäldes och bekräftades i "Phosphoros", som denna skolas koryféer, Atterbom, Hammarsköld och Palmblad, sökte i estetiskt hänseende nedgöra och på samma gång förlöjliga L. såsom skald och författare. Man tog honom för hufvudet för likt och olikt, för hela det gångna seklets svagheter och för individuella brister; och med rätt och orätt sökte man bevisa, att hans rykte var endast usurperadt, hans skaldskap förkonstladt, onationelt och utan värde. Det var väsentligen kring frågorna om L., som den uppblossande striden mellan den "gamla" och "nya" skolans anhängare till en början rörde sig. Anfallets grofva öfverdrifter och sorgliga förvillelser hämnade sig så godt som sjelfva. L. iakttog länge en föraktfull tystnad och bröt denna först 1813, då han i "Journalen" offentliggjorde sin verkligt dräpande satir Silfvertonen eller Tasso i fosforisk öfversättning, i hvilken han med öfverlägset mästerskap och en glänsande qvickhet uppvisade de barockheter, till hvilka Atterbom gjort sig skyldig genom en af honom i "Phosphoros" utgifven tolkning af en episod ur Tassos dikt. Slaget träffade säkerligen djupt, hälst författaren äfven inflätat åtskilliga omdömen om den nya skolans poetiska framfärd öfver hufvud; man märker detta deraf att polemiken mot L. fortfor och att ännu i "Markalls sömnlösa nätter" den gamle skalden förekommer förlöjligad. Äfven mot sin svåraste vedersakare, Hammarsköld, lät L. sin humor spela i en uppsats med anledning af besattheterna i hans "Föreläsningar öfver de bildande konsternas historia"; men denne blef honom ej svaret skyldig, ty han lemnade i 2:dra delen af sin "Svenska vitterheten" (1819) en i hög grad sårande och nedsättande karakteristik af L. Utanför den fosforistiska kretsen uppfattades dessa anfall såsom skamlösa och i det hela obefogade, ehuru måhända en och annan medgaf, att den nya skolan i åtskilliga punkter hade rätten på sin sida. Till sitt höga anseende inom de ledande kretsarna skadades L. naturligtvis
Källa: Project Runeberg · ·
