Sida 561
Leopold ...
Pirons komedi Metromanien eller versvurmen (1808). -- Som vitter polemiker och prosatör utmärker L. sig för en lätt och blixtrande qvick ton, som säkert och kraftigt gör sin verkan och drabbar föremålet för hans skämt eller ovilja. -- Såsom estetiker och filosof hade L. ursprungligen utgått från Locke och Condillac, men blef under sin långa lefnad ej qvarstående vid utgångspunkten. Han styrktes dock i sin väsentligen skeptiska åskådning genom studiet af Kants kritiska filosofi samt de former af ofulländad idealism, hvilka ur denna utvecklades af Fichte och Schelling. Emellertid var hans sedliga och religiösa intresse för lefvande för att tillåta honom att stanna vid sin skepticism. Han drefs af detta att söka en annan grund än den vetenskapliga bevisningens för öfvertygelsen om en lefvande Gud och själens odödlighet. Och denna grund ansåg han vara menniskan gifven i den moralisk-estetiska känslan. Denna L:s åsigt är i flere afseenden betydelsefull. Den visar först, att L., oaktadt sin förkärlek för fransk literatur, dock innerst var den svenska nationalandan trogen, denna anda, som äfven på den filosofiska spekulationens område betecknas af en öfvervägande riktning på det praktiska och de praktiska problemen. Säkerligen var det denna L:s praktiska anda, hvilken "i synnerhet på hans senare filosofiska skrifter trycker en egen prägel af upphöjdhet och sedlig värdighet", som i väsentlig mån förklarar den makt han i vårt land utöfvade på det allmänna tänkesättet. L:s lära om den moraliska känslan såsom en öfver sedligheten höjd princip röjer också, att hans fasthållande på det teoretiska området af Lockes empirism icke utesluter, att han i praktiskt afseende kan räknas som föregångare till en rationell verldsåsigt. -- "Svagast bland L:s undersökningar", yttrar A. Nyblaeus (hvars framställning äfven i ofvanstående följts), "äro utan tvifvel de estetiska, änskönt äfven ibland dessa finnas sådana, som, när man ställer sig på hans egen ståndpunkt, måste erkännas såsom utmärkta, såsom t. ex. hans försvar för den fransyska tragedien. I likhet med de flesta af sina samtida stannar L., med afseende på det sköna, vid en blott psykologisk förklaring deraf eller vid angifvandet af dess verkan på oss, utan att göra något försök att bestämma hvad det är i och för sig sjelft". Till ersättning för den förblandning af det sköna och det sinligt angenäma, till hvilken hans lära leder, framställer L. den satsen att det sinnesnöje konsten bereder oss skall vara förädlande, främja vårt moraliska ändamål. Detta fattar L. dock så, att konsten omedelbart har att verka härför, och deraf bestämmes hans uppfattning af den estetiska smakens begrepp och allmänna lagar. -- L:s filosofiska skrifter återfinnas i alla delar af hans samlade arbeten, men i synnerhet i de tre sista. Jfr bl. a. "Minne" (af L.M. Enberg; "L:s Saml. skrifter", b. 4, 1831), "Inträdestal" af S. Grubbe (Sv. akad:s handl., del. 14, 1831), "Minne" (af B. v. Beskow; Sv. akad:s handl., del. 35, 1862), B. E. Malmström, "Grunddragen af svenska vitterh:s hist.", A. Nyblaeus, "Den filosofiska forskningen i Sverige", del. 1, afd. 1 (1873), G. Ljunggren, "Svenska vitterhetens häfder", Marianne Ehrenström, "Notice biographique" (1830). -rn.
Leopoldsorden, två civil- och militärförtjenstordnar. -- 1. Belgiska Leopoldsorden, stiftad 1832 af konung Leopold I, har fyra klasser: storkors, kommendörer, officerare och riddare. Ordenstecknet består af ett hvit-emaljeradt kors, hvars armar äro förenade genom en ek- och lagerlöfskrans, och som i en svart-emaljerad, rödkantad midtsköld visar konung Leopolds monogram. Det bäres i ett ponceau-rödt, vattradt band. -- 2. Österrikiska Leopoldsorden, stiftad 1808 af kejsar Frans I till åminnelse af hans fader, kejsar Leopold II, är indelad i tre klasser: storkors, kommendörer och riddare. Tecknet, ett krönt, 8-spetsigt, röd-emaljeradt kors med hvit infattning och, mellan spetsarna, eklöf med ållon, visar på midtsköldens framsida bokstäfverna F. I. A. (Franciscus Imperator Austriae; Frans, kejsare af Österrike) och på dess baksida, inom en eklöfskrans, Leopolds valspråk Opes regum corda subditorum (Undersåtarnas hjertan regenternas rikedom). Bandet är rödt, med hvit kant.
Leopoldstadt, stadsdel i Wien (se d. o.).
Leosthenes (Lat. Leosthenes), forngrekisk fältherre och statsman i 4:de årh. f. Kr., var till börden athenare, men fördrefs från Athen med anledning af sin i dagen lagda benägenhet för den macedonska politiken. Han fann en tillflykt först hos Filip II och sedan hos Alexander, hvilken han åtföljde på fälttåget till Asien. Sedermera afföll han och återförde mot konungens vilja ett stort antal grekiska krigare till Europa. I det efter Alexanders död uppflammande "lamiska kriget" (se d. o.) var L. anförare för de af de förenade grekerna uppsatta legotrupperna. Han stupade 322 f. Kr. vid ett af Antipatros företaget utfall från Lamia, och hans död torde ej oväsentligt hafva bidragit till den för grekerna olyckliga utgången af kriget. A. M. A.
Leotychides (Lat. Leotychides), forntida konung i Sparta, tillhörande Eurypontidernas hus. Han efterträdde (491 f. Kr.) Demaratos, hvilken han i förening med Kleomenes I undanträngt från regeringen. År 479 var han befälhafvare öfver den grekiska sjömakten i slaget vid Mykale, men blef sedermera (470) anklagad för landsförräderi och dog landsflyktig i Tegea. A. M. A.
Léouzon Le Duc [-så'ng lo dyck], Louis Antoine, fransk skriftställare och tidningsman, född i Dijon d. 10 Dec. 1815, reste efter afslutade skolstudier i Dijon och Vernoux till Paris i afsigt att egna sig åt literära och historiska forskningar. År 1842 företog han en resa till Finland och Ryssland, hvarifrån han 1844 återvände öfver Sverige och Danmark. Af den franska regeringen erhöll han sedermera flere gånger uppdrag att å nyo besöka de nordliga landen, bl. a. Sverige, i ändamål att företaga omfattande arkivforskningar och inhemta noggranna upplysningar rörande den svenska fångvården m. m. Under dessa upprepade besök förvärfvade han sig grundlig kännedom om de olika landens språk och literatur, deras historia
Källa: Project Runeberg · ·
