Sida 564
Lepage ...
Louis Michel L. de Saint-Fargeau, f. 1760, vid utbrottet af 1789 års revolution parlamentspresident, var en af de siste af adelns medlemmar, som slöto sig till tredje ståndet, men blef sedermera radikal, invaldes i Konventet och röstade der för Ludvig XVI:s afrättning. Dagen efter sedan han afgifvit detta votum nedhöggs han af en gardist i Palais-Royal, 1793.
Leperditia, paleont., fossilt slägte af musselkräftor (ostrakoder). Skalen äro olikstora (högerskalet störst), aflånga, bönlika, glatta, med en s. k. ögonfläck och retikulerade intryck under och bakom densamma. Dessa intryck synas dock ofta icke utan förstoring. Leperditia äro de största ostrakoder och finnas från siluriska t. o. m. stenkolssystemet. På Gotland finnes L. baltica m. fl. arter. B. L-n.
Lepidium. Se Krasse.
Lepidodendreae, bot. paleont., en till lummerväxternas klass hörande familj af trädartade växter, hvilka lefde under devoniska, stenkols- och permiska perioden. Familjen är grundad hufvudsakligen på slägtet Lepidodendron (se .d. o.). A. G. N.
Lepidodendron Brongn., Fjällträdet, bot. paleont., en trädartad växt, hörande till lycopodiacéernas klass och familjen Lepidodendreae. Den hade en rak, hög, cylindrisk stam, som mot toppen delade sig upprepadt gaffelformigt i flere grenar, af hvilka de yttersta buro de kottelika fruktsättningarna. Stammens yta var beklädd af spiralställda, tättstående, hvarandra berörande, vanligen utdraget rutformiga bladkuddar, på hvilka bladen voro fästa. Dessa voro smala och en-nerviga samt qvarlemnade vid sitt affallande ett rutforrnigt mindre ärr, som upptog bladkuddens öfre del. Fruktsättningarna, hvilka benämnas Lepidostrobus, voro, som nämndt, kottelika, bestående af tättställda, utåt och uppåt riktade blad, som vid sin bas buro sporhusen. Dessa voro, liksom hos Selaginella, af två slag, i det att de, som befunno sig vid kottens bas, innehöllo ett slags större sporer (makrosporer), under det att de öfre innehöllo mindre (mikrosporer). Affallna sporhusbärande blad hafva benämnts Lepidophyllum. De grenar, på hvilka kottarna voro fästa, voro till sin yttre skulptur något afvikande från de sterila och ansågos till en början härröra af sjelfständiga växter, benämnda Halonia och Ulodendron. Numera vet man dock, att de egendomliga, tvåsidigt ställda knölar eller runda fördjupningar, genom hvilka dessa slägten skulle karakteriseras, endast äro ärren efter de affallna kottarna. Äfven rötterna af Lepidodendron ansågos på sin tid såsom sjelfständiga växter och kallades Stigmaria. De voro dikotomiskt förgrenade och på ytan försedda med tjocka, spiralställda, odelade birötter, hvilka qvarlemnade runda ärr, sedan de affallit. Liknande rötter egdes af den med L. närbeslägtade Sigillaria. -- Till sin inre byggnad afvek L. från nutidens lycopodiacéer derigenom att, när stammen hunnit en viss ålder, den centrala kärlsträngen omgafs af en verklig vedzon -- bestående af ett egendomligt slags kärl -- med tillväxt utåt. Barken var mycket voluminös. L. har på sina ställen i hög grad bidragit till stenkolsbäddarnas uppkomst i synnerhet vid början af stenkolsperioden. Den lefde då allmänt både på Spetsbergen och Beeren Eiland. A. G. N.
Lepidokrokit. Se Jernmalmer.
Lepidolit. Se Glimmer.
Lepidomelan, miner., en till hexagonala systemet hörande glimmerart, af svart färg och endast i tunnaste blad genomlysande med lökgrön färg. Denna glimmerart är hittills känd från Persbergs jernmalmsfält i Värmland. E. E.
Lepidophloios Sternb., bot. paleont., en växt, som lefde under stenkolsperioden. Den var närbeslägtad med Lepidodendron, men afvek från denna hufvudsakligen derigenom att grenarna bildade fyra rader på stammen samt att bladkuddarna voro något annorlunda byggda. A. G. N.
Lepidophyllum Brongn., bot. paleont., affallna sporhusbärande kotteblad af Lepidodendron (se d. o.). A. G. N.
Lepidoptera, zool. Se Fjärilar.
Lepidopteris Schimp., bot. paleont., en mot slutet af trias- samt början af juraperioden lefvande ormbunke, hvars systematiska ställning ännu är oviss. Den hade en fjällbeklädd bladstjelk med dubbelt pardelade blad samt småblad äfven fästa på stjelken mellan parbladen. Småbladen voro tjocka och läderartade. Deras nervering är ännu icke utrönt. En art af detta slägte, L. Ottonis Gp sp., är allmän i Skånes äldre kol-lager. A. G. N.
Lepidosauria. Se Plagiotremata.
Lepidosternon, zool., är ett till mask-ödlornas afdelning inom ödlornas ordning och kräldjurens klass hörande slägte, som har tänderna fästa på käkbenens inre sida, hufvudet försedt med 10 till 12 sköldar, kroppen med fördjupad sidolinie äfvensom bröstet med större, olikformiga plåtar eller sköldar, som betydligt afvika från de annanstädes på kroppens undre sida befintliga. Främre och bakre lemmar saknas. Dithörande arter äro hemma i Amerika och Afrika. L. microcephalum har 10 hufvud- och 12 måttligt stora bröstsköldar, är ofvan gulaktigt hvit, med små, rödaktiga fläckar, undertill hvit, blir 37,5 cm. lång och lefver i Amerika. C. R. S.
Lepidostrobus, Brongn., bot. paleont., de affallna, kottelika fruktsättningarna af Lepidodendron (se d. o.). A. G. N.
Lepidus, namn på en fornromersk familj, bland hvars medlemmar följande äro de mest kända. 1) Marcus Aemilius L., blef konsul för år 78 f. Kr., till stor del genom Pompejus' bistånd. Efter Sullas död (s. å.) sökte den hersklystne, men ej synnerligen begåfvade L., som förut tillhört Sullas parti, att omstörta dennes inrättningar, men blef genom Catulus, med biträde af Pompejus, slagen och tvungen att fly till Sardinien, der han afled 77 f. Kr. -- 2) Marcus Aemilius L., den förres son, anhängare af Caesar, blef genom honom stadsprefekt, pretor och konsul. Efter Caesars död blef han öfversteprest och förde befälet öfver legionerna i Gallien. Med Antonius och
Källa: Project Runeberg ·
