Sida 609
Liberius ...
mindre stränga former. Den frigifne blef i allmänhet medborgare; stundom åtnjöt han endast latinsk rätt, ja någon gång likställdes han med underkufvade främlingar. Såsom medborgare antog han i senare tider sin husbondes slägtnamn och förnamn, vanligen i förening med sitt slafnamn såsom tillnamn, t. ex. M. Tullius Tiro (M. Tullius Ciceros bekante frigifne). Rösträtt fingo de frigifne utöfva i de fyra stadstribus; 312 f. Kr. lät dock Appius Claudius dem rösta i hvilken tribus som hälst, men denna bestämmelse upphäfdes redan 304. Libertinerna kunde icke blifva ämbetsmän, senatorer eller riddare, och ej ens för deras söner (i äldre tider äfven sonsöner) stod senaten öppen. De voro utestängda jämväl från krigstjensten; endast i tider af nöd och fara utskrefvos de. Vanligen uppgifves, att de efter bundsförvandtkriget (91--88 f. Kr.) fingo göra tjenst i legionerna, men under Augustus synas de endast undantagsvis hafva utskrifvits.
De frigifnes privaträttsliga ställning skilde sig från de fribornes (ingenui). Icke ens deras barn (i äldre tider barnbarn) fingo bära den gyllene kapseln, som var tecknet till friborenhet. Äktenskap mellan en friboren och en frigifven eller en sådans barn var i början förbjudet, men senare ändrades förhållandet; dock fingo hvarken senatorer eller deras söner äkta frigifna. I förhållande till sin förre husbonde hade den frigifne vissa skyldigheter, närmast jämförliga med en klients till hans patronus. Husbonden hade bland andra rättigheter den att taga arf efter en frigifven, som afled utan bröstarfvingar och utan testamente; en frigifven slafvinna (libertina) fick ej göra testamente utan husbonden-förmyndarens tillåtelse. I praxis viste emellertid de frigifne att vinna stort inflytande hos sina f. d. husbönder. Exempel härpå förekomma ofta. Så hade Sullas frigifne Ghrysogonus mycket att säga hos sin patronus. Ännu vanligare och mera i ögonen fallande var ett sådant förhållande under kejsaretiden. De s. k. liberti caesaris besörjde inom det kejserliga huset förrättningar, hvilka från början ansågos icke tillhöra friborna, och i sammanhang dermed fingo de äfven förvalta kejsarens enskilda kassa samt sköta kabinettsoch kansligöromål. På detta sätt tillvällade sig djerfva och förslagna frigifna under svaga kejsare ett öfvermäktigt inflytande på alla ärenden, och ehuru de voro utestängda från statsämbetena, ledde de i sjelfva verket ofta det hela, förföljde sina ovänner, gynnade smickrare och skaffade sig framförallt sjelfva ofantliga rikedomar. Mest bekanta bland sådana äro Pallas, Narcissus och Polybius (under kejsar Claudius) samt kejsar Domitianus' kabinettssekreterare Claudius Etruscus och Abascantius. R. Tdh.
Liberum arbitrium, Lat., fri vilja; fritt val; godtycke.
Liberum veto (af Lat. liber, fri, och veto, jag förbjuder), "förbjudandefrihet", kallades i det forna riket Polen den åt en hvar af riksdagens medlemmar förbehållna rätten att i egenskap af ett genom instruktioner bundet landskapsombud ånlägga sin gensaga (nie pozwalam, "jag tillåter det icke") mot ett misshagligt riksdagsbeslut och derigenom upprifva icke blott detta, utan ock sjelfva riksdagen och allt, som å densamma uträttats. Detta stadgande, hvilket icke saknar förutsättningar i det gamla slaviska samhällsskicket, var i sjelfva verket endast en till ytterlighet framträdande uppenbarelse af det medeltida korporationsväsendets karakter. Från midten af 1600-talet visade det allt tydligare en för Polens sjelfbestånd olycksdiger innebörd, och dess för statslifvet hämmande verkningar fingo ett endast alltför farligt korrektiv i de s. k. konfederationerna. Först då Polens fullständiga undergång redan var för handen, aflägsnades detta den polska författningens kräftsår genom 1791 års konstitution.
Libhaber. Se Liebhaber.
Libidibi-baljor, farmak. Se Dividivi-bönor.
Libitina var hos de gamle romarna begrafningsgudinnan. Hon uppgifves i allmänhet hafva varit identisk med Lubentina, nöjets gudinna, eller Venus. Uppfattningen af Venus såsom begrafningseller dödsgudinna antages hafva berott på den i naturreligioner förekommande sammanställningen af lifvet i yppig blomstring och dess motsats, döden. I L:s helgedom förvarades begrafningsredskap, och för hvarje död skulle en penning hembäras gudinnan. R. Tdh.
Libonotus (Lat.; Grek. -tos), meteor., de gamle romarnas och grekernas benämning på sydsydvest-vinden.
Libourne [-bourn], stad i franska depart. Gironde, vid jernvägen till Bordeaux och floden Isles förening med Dordogne. 15,981 innev. (1881). Liflig kusthandel. Nederlagsplats för alla i Dordognes flodområde liggande departement. Förnämsta exportartiklarna äro bränvin och vin.
Libra, Lat., hos romarna egentligen våg, vågskål, sedermera vigten af en fylld vågskål (jfr Sv. "skålpund"), slutligen enheten i det romerska vigtsystemet (= 1 as = 12 unciae), motsvarande 327,5 gr. -- Ordet har ingått i flere europeiska folks vigtoch myntsystem. I de forna italienska staterna var libbra, en mycket vexlande vigt, vanligen 300--400 gr. F. n. är uti Italien libbra metrica à 10 once = 1 kg. I Spanien var före metersystemets införande libra mycket olika i de särskilda landsdelarna: i Kastilien = 460 gr. I Portugal var libra = 459 gr. Före 1863 var libra enheten i den svenska medicinalvigten och indelades i 12 uns, 96 drachmer, 288 skrupel, 5,760 gran (à 1,2875 ass) samt motsvarade 356,3 gr. Jfr Lira och Livre.
Libra, Vågen, astron., en af djurkretsens stjernbilder, belägen emellan Jungfrun och Skorpionen. I Vågens "tecken" inträder solen vid höstdagjämningen d. 22 Sept., då dagen och natten "väga lika" öfver hela jorden, äro 12 timmar hvardera. E. J.
Librarius, Lat., i det gamla Rom person, som ombesörjde böckers afskrifvande; under medeltiden bokhandlare.
Libration (Lat. libratio, vägning), astron., de oscillationer i månens rotationsrörelse, som göra
Källa: Project Runeberg ·
