Sida 92
Krynica ...
plågoris, långt svårare än roffoglarna. Äggen hackar hon sönder och dricker ur innehållet, sedan hon antingen suttit på lur, tills den rufvande honan lemnat sitt bo, eller fördrifvit henne derifrån (hon skyr dervid icke att jaga bort en så stor fogel som ejderhonan). Ungar af foglar, däggdjur o. s. v. äter hon upp efter att ofta hafva illa marterat dem. På harar, kaniner, lam och killingar hugger hon ut ögonen. Fisk snattar hon ifrån fångstredskapen; hönsoch dufbon plundrar hon utan barmhertighet. För att motarbeta hennes framfart hafva i Sverige flere hushållningssällskap utfäst premier, hvilka dock i allmänhet äro för låga, och enskilda personer hafva för sina gods följt exemplet. Kråkan skjutes lätt för en lefvande uf, hvarvid jägaren döljer sig i en i marken anbragt skjutkoja. Bästa sättet är dock att uppsöka bona strax efter ungarnas utkläckande (förstör man äggen, värper honan om), söka skjuta föräldrarna, då de flyga omkring, och slå ihjel ungarna. Förgiftade djurkroppar eller så behandlad fiskråke, som lägges ut, är ett godt utrotningsmedel för denna fogel, hvars minskande till antalet är, särskildt i vissa trakter, en sak af stor vigt. -- 2. Svarta kråkan, Corvus corone, zool., hör till korpslägtet (Corvus) inom kråkfoglarnas familj, tättingarnas ordning och foglarnas klass. Hon är svart ofvan, med purpurglans, och undertill obetydligt stötande i violett; vingarna och stjerten äro grönaktigt purpurglänsande. På halsryggen äro fjäderspolarna synliga. Längden stiger till 46 cm. Svarta kråkan är troligen blott en lokalform af den grå, med hvilken hon stundom parar sig. Hon förekommer i Frankrike samt i vissa delar af Tyskland och Asien. I Sverige har hon med säkerhet iakttagits endast en gång (möjligen två). C. R. S.
Kråkfoglarna, Corvidae, zool., bilda en familj inom tättingarnas ordning och foglarnas klass. Deras förnämsta kännemärke är att hakvinkeln sträcker sig framom näsborrarna. Fötterna äro vanligen stora och vingarna måttliga eller större, dock ej mera än 5 till 6 gånger tarsens längd. Dessa foglar gå vanligtvis säkert och gravitetiskt, med skiftesvis rörda fötter, och nicka med hufvudet för hvarje steg. Med undantag af fortplantningstiden lefva de flesta tillhopa i stora, slutna flockar, som stryka omkring under mycket buller och skrik. De äro vanligen allätande, hvarför de med lätthet kunna hållas i fångenskap. Derunder pläga de blifva mycket tama, men ej sällan besvärliga genom sin benägenhet att stjäla. I allmänhet äro kråkfoglarna ganska dåliga sångare, som utmärka sig genom starka, obehagliga läten; de kunna läras att eftersäga ord, härma toner o. s. v. Icke sällan häcka de kolonivis; sina bon lägga de aldrig på marken, utan i träd, klippor, hus, murar o. d. Hit höra följande underfamiljer: starar (Sturnini), gyllingar (Oriolini), skrikor (Garrulini), kråkor (Corvini), kråkparadisfoglar (Paradiseini) och långnäbbade paradisfoglar (Epimachini). C. R. S.
Kråk-indianer. Se Crows.
Kråk-klöfver, bot., benämnes i folkspråket Comarum palustre L., äfven kallad "kärrklöfver", en i våra kärr tämligen allmän mångårig ört med krypande rotstock, hörande till nat. fam. Senticosae L., kl. Icosandria L. Bladen äro sammansatta af 2--3 par småblad med uddblad, hvilka äro hvasst sågade och under blågrå. Blommorna hafva 5 fria kronblad, hvilka, likasom ståndare och pistiller, äro brunröda. Foderflikarna äro ungefär 3 gånger längre än kronbladen. Frukten består af glänsande karpeller. Kråk-klöfvern bidrager mycket till igenväxandet af kärr, emedan dess rotstockar utbreda sig och sammanflätas i den lösa dyny hvari kråk-klöfver hälst växer. Växten håller garfämne och har ibland användts till garfning af finare skinn. O. T. S.
Kråklök. Se Gagea.
Kråknedan, en bland allmogen gängse benämning på det nedan, som följer på första nyet i April eller efter Tiburtius' dag, d. 14 April. (Enligt andra är kråknedanet det första nedanet i Maj.) Ett allmänt påstående är att växtligheten i kråknedanet står stilla, men att under det på kråknedanet följande "hyllingeny" växer mera på en dag än eljest på fjorton.
Kråkor, Corvini, zool., bilda en underfamilj inom kråkfoglarnas familj, tättingarnas ordning och foglarnas klass. De hafva tjock, stark näbb med räta mungipor och intet eller otydligt hak bakom spetsen; näsborrarna äro (oftast) täckta af borstlika fjädrar. Vingarna äro långa och stjerten medelmåttig, tvär eller rundad. Dessa foglar vistas merendels i skogar eller lundar, hvarifrån de ströfva ut på fälten, stundom äfven invid menniskoboningar. Hit höra nötkråkslägtet (Nucifraga) och korpslägtet (Corvus). C. R. S.
Kråkparadisfoglar. Se Paradiseini.
Kråk-ris. Se Empetrum.
Kråkshult, socken i Jönköpings län, delad å Södra Vedbo härad med 3,936 har. 673 innev., och Östra härad med 2,962 har, 529 innev., tillsammans 6,898 har, 1,202 innev. (1883). Annex till Karlstorp, Vexiö stift, Östra härads kontrakt.
Kråkskarf. Se Skarfslägtet.
Kråkslägtet. Se Korpslägtet.
Kråksmåla, socken i Kalmar län, Handbörds härad. Arealen 20,040 har. 2,234 innev. (1883). K. utgör ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Kalmar stift, Handbörds kontrakt.
Kråkvinkel, försvenskning af T. krähwinkel -- en af Kotzebue i hans lustspel "Die deutschen kleinstädter" uppdiktad ort -- gäller inom literaturen såsom appellativ på småstäder, hvarest kälkborgerligt småsinne är rådande. Jfr Abdera.
Kräfjelag. Se Jern, sp. 1130.
Kräfta (Lat. cancer, carcinoma), med., elakartad nybildning af mångfaldigt olika form och beskaffenhet samt förekommande i de flesta kroppens organ. Från det egentliga karcinomet har man skilt sarkomet och kankroiden (se dessa ord), ehuru dessa hafva tämligen liknande egenskaper. Man indelar kräftorna
Källa: Project Runeberg · ·
