Svensk Läraretidning: 1893

N?r 12

SVENSK LÄRARETIDNING

141

om ämnet förlades inom folkskolans kurs, komme just de fattigaste barnen ej i åtnjutande af denna undervisning. De erhölle nämligen ofta tillåtelse att afgå från skolan, innan de inhämtat den fullständiga kursen. Det låge dessutom en fara uti att inblanda ett nytt ämne på den till öf-j riga ämnen anslagna tiden. Skulle något j verkligt resultat vinnas, kräfde ämnet sin tid lika väl som andra ämnen. Det vore af största vikt, att flickorna fingo lära sig taga hvarje sak grundligt och på djupet, annars kunde följden lätt blifva uppfostran till ytlighet.

På ordförandens förslag och med hänsyn därtill, att ämnet vore jämförelsevis nytt och att ännu mera erfarenhet vore af nöden, beslöt föreningen enhälligt att låta vid den förda diskussionen bero.

^YÖR^KGEN.

Högre folkskolan.

Vid föregående års lagtima riksdag väckte folkskolläraren A. F. Liljeholm en motion, hvari han uttalade sig för en omorganisation af den nuvarande högre folkskolan. Han erinrade i denna motion om de stora förväntningar, som 1856-58 års ständer ställt på nämda skolart, samt om det beklagliga sakförhållandet, att ifrågavarande förväntningar blifvit så godt som helt och hållet svikna. Han framhöll vidare två af de hufvudsakligaste orsakerna till detta sakförhållande: dels att dess karaktär af öfverbyggnad på folkskolan ej blifvit strängt upprätthållen, dels och förnämligast, att dess verksamhet enligt gällande författning varit inskränkt endast till landsbygden, hvadan intet statsunderstöd kunnat erhållas för högre folkskolor just på sådana orter, där de bästa förutsättningarna för deras uppkomst och utveckling varit för handen.

På grund af tillfälliga orsaker framställde motionären emellertid intet yrkande på en sådan omorganisation af högre folkskolan, som han förordat, utan inskränkte sig till en hemställan om utarbetande af en läroplan för densamma. Andra kammarens första tillfälliga utskott fann intet väsentligt härmed vara vunnet, och motionen blef på grund häraf afstyrkt samt af kammaren afslagen.

Vid innevarande riksdag har den ånyo blifvit framlagd. Motiveringen är i hufvudsak densamma (ett par mindre tillägg, hämtade ur utskottsbetänkandet från i fjor samt ett tidigare utskottsbetänkande, frånräknade), men yrkandet har nu erhållit en form, hvilken, enligt hvad vi hoppas, torde bereda motionen ett bättre öde än det, som kom dess föregångare till del. Motionären hemställer nämligen :

1) att riksdagen ville medgifva, att högre folkskola äfven finge, med åtnjutande af samma statsunderstöd, som nu är tillerkändt dylik skola på landet, upprättas i stad, där behofvet af dylik undervisningsanstalt gör sig gällande och vederbörande kommun vill åtaga sig de därmed förbundna kostnaderna; och

| 2) att riksdagen måtte i skrifvelse till k. m:t anhålla, att k. m:t täcktes dels vidtaga de ändringar uti nu för högre folkskolan gällande förordning, hvilka erfordras för att bringa den i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ofvan angifna grunder, dels låta utarbeta läroplan till ledning för undervisningen i sagda skola; samt

3) att riksdagen måtte till bestridande af kostnaden för dessa arbeten bevilja ett anslag af 4,000 kronor.

Enär frågan sålunda blifvit förknippad med hemställan om förändradt användande af det för »högre folkskolor» afsedda statsunderstödet samt dessutom l med begäran om särskildt anslag för verkställande af de förarbeten, motionären ansett nödiga, har förslaget i år blifvit hänvisadt till statsutskottet, samma utskott, som fått hrr Lundbergs och Vah-lins därmed besläktade motioner om hand.

De högre folkskolornas antal är enligt senaste uppgifter 11, antalet lärare vid dem 12 och sammanlagda lärjungeantalet 220 - detta 35 år efter institutionens upprättande! Det lider intet tvifvel, att om hrr Vahlins och Liljeholms motioner vinna riksdagens bifall, högre folkskolor inom kort skola komma till stånd i rikets flesta städer samt efter deras föredöme sedan äfven på mera betydande orter å landsbygden.

För att en sådan utveckling skall blifva möjlig, fordras dock uppfyllandet af tvänne villkor. Det första och oundgängligaste är, att dessa högre folkskolor icke kväf-vas i lindan genom upprättande af sådana mellanläroverk, som våra senare ecklesiastikministrar synas hafva satt såsom sitt mål att snart sagdt till hvarje pris genomdrifva. Allra lyckligast vore, om samtliga småläroverk blefve helt enkelt ombildade till högre folkskolor i enlighet med den motion, som af hrr Berg och Hammarlund vid föregående års lagtima riksdag väcktes, och som i år af dem förnyats. Härigenom skulle saken med ens vara på bästa sätt rangerad. Med kännedom om det envisa motstånd, som särskildt från första kammarens sida sättes mot hvarje reform, som åsyftar att göra undervisningsväsendets fördelar mera tillgängliga för folkets breda lager, kan man dock näppeligen för den allra närmaste framtiden göra sig någon säker förhoppning om denna lösning af småläroverksfrågan.

Men hvad som nu ovillkorligen kräfves är, att nämda fråga icke erhåller en sådan lösning, som den i årets statsverksproposition anvisade, enligt hvilken små-läroverken skulle bibehållas samt utvidgas genom upptagande af flickorna och genom tillfogande af flera klasser. Redan under nuvarande förhållanden föres i flera af våra städer från småläroverkens sida en hänsynslös strid mot folkskolan dels direkt, dels indirekt. Man motsätter sig ej sällan hvarje förbättring, som skulle kunna göra folkskolan starkare i konkurrensen, och man använder understundom de mest egendomliga medel för att locka föräldrarna att taga sina barn

ur den simplare folkskolan och flytta dem öfver i det finare läroverket. Man har härvid de yppersta bundsförvanter dels i det gängse skriket öfver »den dyra folkskolan, som hotar att växa oss öfver hufvudet», dels i den faderliga och moderliga fåfängan, för hvilken folkskola och högre folkskola icke på långt när hafva samma värde som några klasser af den »lärda» skolan.

Redan nu har till följd häraf folkskolan på dylika orter en ytterst hård kamp att bestå, om ej för sin tillvaro, så dock för sin utveckling. Ännu värre skulle förhållandet blifva, om de befintliga småläroverken, i stället för att genast ombildas till högre folkskolor eller tills vidare bibehållas i sitt nuvarande skick, komme att utvidgas till femklassiga samskolor. Att denna plan går om intet måste därför betraktas såsom den förnämsta förutsättningen för den högre folkskolans framtid i vårt land.

En annan förutsättning är, att det statsbidrag, som lämnas denna skola, tilltages vida rikligare än nu är fallet. Kungl, kungörelsen den 16 juni 1875 stadgar, att högre folkskola »kan erhålla understöd af statsmedel till högst dubbla beloppet af hvad till skolan i distriktet sammanskjutes, dock för hvarje skola ej öfverstigande 1,200 kronor årligen». För en högre folkskola ute på landsbygden med en enda lärare och ett knappt tjugutal lärjungar kunde ett dylikt statsbidrag för 20-30 år sedan anses någorlunda rimligt. Men under de nya förhållanden, som skulle uppstå i händelse hrr Lundbergs, Vahlins och Liljeholms motioner ginge igenom, vore en sådan summa naturligtvis alldeles otillräcklig.

Ordnad efter de grunder, som af hr Liljeholm förordats och som för öfrigt alldeles öfverensstämma med de i hrr Bergs och Hammarlunds motion anförda, skulle den högre folkskolan icke kunna nöja sig med en enda lärare och på grund häraf ej heller med ett statsunderstöd af högst 1,200 kronor. På mera betydande orter, där en mängd elever strömmade till, måste den tydligen blifva fördelad på flera klasser och utrustas med flera lärare, och det synes då äfven billigt, att understödet här kunde utgå med ett belopp, som stode i något förhållande till vidsträcktheten af den nytta skolan medförde och till de kostnader, som vederbörande kommun å sin sida för densamma finge vidkännas.

Nu kan det visserligen betviflas, att riksdagen under närvarande förhållanden skulle befinnas villig att i någon betydligare grad höja det årsanslag af 20,000 kronor, som finnes för de högre folkskolornas räkning i riksstaten uppfördt. Den i högsta grad kritiska ställning i finansiellt afseende, hvari statsverket nyss blifvit försatt, har haft till oundviklig följd, att den ytterligaste sparsamhet nu anses vara en befallande nödvändighet på alla håll, där det finnes någon möjlighet att mota nya anslagskraf. En