Svensk Läraretidning: 1893

400

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 33

delsen häraf, då hon nedlagt så mycken möda på de förberedande anordningarna. Hon har ock rönt den tillfredsställelsen, att dessa i sin helhet kunnat genomföras och tillvunnit sig allmänt bifall. Ty vare sig vi se på valet af möteslokaler, hvilka måste sägas uppfylla alla billiga anspråk, eller på omväxlingen af möten och samkväm eller på de uppställda diskussionsfrågorna, måste vi prisa bestyreisens omtänksamhet och organisationsförmåga.

Den mest påtagliga frukten af mötesbesty-relsens ansträngningar har förelegat i det nätta och innehållsrika programhäfte, som utdelades vid förhandlingarnas början och som sedan troget följt oss under mötesdagarna, vägledande alla våra steg. Med användande af en bekant bild från folkskolans område vore jag frestad att kalla nämda publikation för »mötets katekes». Den är ju väsentligen uppställd i form af frågor och svar, och nog torde svaren ha varit tillräckligt långa och mångsidigt sammansatta for att öfvertyga äfven den mest minnesgode pedagog om svårigheten, ja omöjligheten, att lära dem utantill. En omständighet att beakta är emellertid att »utvecklingen», den på mötet följda utvecklingen af programhäftets frågor, varit alldeles fri och till formen obunden men därför icke mindre hälsosam och lärorik.

Ett hjärtligt tack alltså till mötesbestyrelsen och ej minst till dess ärade ordförande, som i själfva verket varit den starka axel, kring hvilken alla de förberedande åtgärderna tyst men säkert vändt sig!

Vidare frambär jag å mötets vägnar vårt tack till inledarne för deras väl genomtänkta, sakrika och intressanta utredningar, som varit särdeles ägnade att ge lif och hållning åt de följande öfverläggningarna, äfvensom till dem, som gjort inlägg i debatten af både allvarlig och humoristisk art, till dem, som lifvat våra samkväm genom sång, och ej minst till dem, som vid utställningens anordnande och vid referentbordet utfört ett besvärligt värf, hvaraf vi fått njuta de färdiga frukterna.

Ändtligen har jag för min personliga del att till det samlade mötet uttrycka ett vördsamt tack för den välvilja och det öfverseende, som från alla håll kommit ordföranden till del. För mig har deltagandet i detta möte varit i högsta grad lärorikt och angenämt: lärorikt, emedan min blick på åtskilliga skolfrågor därunder blifvit vidgad; angenämt, emedan jag därunder fått tillfälle att stifta bekantskap med många framstående medlemmar af vår folkskollärarekår, hvilken jag redan förut lärt värdera såsom en i ovanlig grad trogen i det lilla och vaken för det stora i lifvet - egenskaper, som mäktigt bidragit att utveckla vår folkskola och föra henne dit, där hon nu står.

Resultaten af dessa dagars mötessträfvanden - om vi nu i afskedets stund skulle fråga därefter - dem torde det ännu vara för tidigt att döma något om, och domen bör i hvarje fall ej blifva vår. Se vi saken historiskt, - och jag kan ej neka, att jag har en viss förkärlek att se saken så - då framträder mötesrörelsens utveckling klarast vid en jämförelse mellan detta möte och det föregående allmänna folkskolläraremöte, som år 1862 hölls här i Göteborg. Då var mötesmedlemmarnes antal endast omkring 300, och de uppställda frågorna voro stora, allmänna, vidtsväfvande, såsom naturligt är i en institutions barndom. Nu, efter 31 års förlopp, har medlemmarnes antal stigit till mer än fem gånger så många eller omkring 1,600 och de diskuterade frågorna äro strängt begränsade, i detalj gående, klart och distinkt affattade, såsom det höfves en institution i mandomens blomning.

Ett utmärkande drag för detta möte har onekligen varit den goda och endräktiga stämning, som alltigenom, utan något nämnvärdt missljud härskat vid sammanträdena, de enskilda som de allmänna, äfvensom det varma intresse för kallet och för ungdomens bästa, som präglat förhandlingarna och gjort de rent pedagogiska frågorna till de lifligast debatterade. Ett annat, rent yttre drag, som gifvit en angenäm prägel åt mötet, är det härliga sommarväder, som därunder rådt och förljufvat vår vistelse

i det fria, icke minst vid gårdagens minnesrika utflykt i vår skärgård, då haf och klippor framträdde i trolsk belysning af den nedgående solens strålar. Ett tredje drag, som utmärkt detta möte, är den vidsträckta användning, den unisona sången vunnit, hvilket kraftigt bidragit att öka trefnaden och höja stämningen vid sammanträdena.

Jag tänker, att de flesta mötesdeltagare, liksom jag, skiljas härifrån med det intrycket, att vi i många stycken lärt åtskilligt ej blott vid de offentliga diskussionerna utan äfven och ännu mer genom det enskilda meningsutbytet med nya och gamla vänner. Först och främst torde nämligen detta möte, liksom sina föregångare, haft sin betydelse därutinnan, att det. kraftigt bidragit att underhålla och stärka den broderskapets anda, den varma solidaritetskänsla, som på ett så vackert sätt utmärkt och utmärker vår folkskollärarekår. Ty om det är godt att ha ett stort och ädelt mål att verka för, så är det än bättre att känna sig som en lefvande lem af en organism, som verkar för samma höga ändamål.

Hufvudintrycket af dessa dagars möte skulle jag vilja sammanfatta så, att om äfven den svenska folkskolan efter ett halft sekels tillvaro ingalunda kan sägas vara utan vank utan fastmer behöfver ytterligare fullkomnas, så har hon dock satt sitt mål högt och sträfvar redligt att nå detsamma. Måtte folkskolan aldrig slå något af på sitt kraf att blifva, hvad hon är kallad att vara: en uppfostringsanstalt af grundläggande betydelse för hela vårt folk! Måtte hennes ledande män aldrig förtröttas i sina sträfvanden att nå detta fosterländska mål!

På ordförandens förslag sjöngs därpå under djup rörelse sången n:r 15, »Fja-lars» gripande afskedskväde: »Hur den flyktat bort på snabba vingar.»

Mötesdeltagarnes känslor tolkades därpå i hjärtevarma, kraftigt framförda ordalag af ordföranden i Sveriges allmänna folkskollärareförening pastor A. F. Skoglund) som riktade erkännandets ord till alla, som medverkat till mötets lyckliga resultat, främst till ordföranden, hvars bild för alltid fäst sig i deltagarnes hjärtan. Talaren slöt med uppläsandet af Kol. 2: 8 och 9 - ord, som han önskade måtte utgöra »normalplanen» för lärarne och lärarinnorna, då de nu återvände till sin stilla verksamhet. Sist lästes välsignelsen, hvarpå genom salen ljöd kraftigt och fulltonigt: *Guds ord och löfte skall bestå.» Så var den högtidliga och gripande akten slut, och handtryckningar och hälsningar växlades i afskedets stund.

FÖR DAGEN.

Det allmänna folkskolläraremötet

i Göteborg har varit den gångna veckans förnämsta, tilldragelse inom skolvärlden - ja icke blott den närmast förflutna veckans utan helt visst hela detta års viktigaste skolföreteelse.

Sällan om någonsin har Sveriges folkskollärarekår sammanträdt för gemensamma öfverläggningar under lyckligare yttre omständigheter än under den nu flydda veckan.

Efter de föregående kalla och regniga dagarna följde en vecka med idel solsken och högblå himmel.

Bestyreisen hade varit nog lycklig att kunna åt mötet förvärfva höga, luftiga

samlingslokaler, belägna i närheten] af hvarandra. Vidare hade bestyreisen visat den förtänksamheten att koncentrera förhandlingarna på förmiddagarna, så att de för ett större möte så viktiga Samkvämen och utfärderna kunde i god rö och utan jäktande försiggå på eftermiddagarna. Såsom mål för dessa utfärder hade bestyreisen att tillgå »Sveriges fagraste park» (Slottsskogen) och den storslagna skärgården - för att nu icke tala om Trollhättan.

Än vidare hade bestyreisen infordrat resolutionsförslagen i förväg och låtit trycka dessa, så att mötesdeltagarne kunde på förhand sätta sig in i ärendena och öfverväga; huruvida de tillämnade uttalandena voro de lämpligaste.

Och slutligen hade mötet den lyckan att till ordförande få en man, som med hurtighet, reda och kraft ledde förhandlingarna, en man, som stod i fullt samförstånd med mötet och som genom sina högstämda, om djup kärlek för folkundervisningen vittnande anföranden satte prägel på hela mötet. *

Men det var ej blott dessa yttre omständigheter, som medverkade till, att mötets resultat blef i allo godt. En uppmärksam iakttagare varsnade snart, att under de fem år, som förflutit sedan förra allmänna folkskolläraremötet, har folkskollärarekåren gått ansenligt framåt. Vidgade vyer, större själfständighet och starkare samhörighetskänsla gåfvo sig i påfallande grad tillkänna.

Sådana attentat mot vår folkundervisning som den nya normalplanens »mi-nimikurser» vunno därför här intet gehör. Förgäfves bad inledaren, att mini-mikursernas bestämda motståndare skulle taga tillbaka det från den sidan framlagda resolutionsförslaget, så ville han vara nog ädelmodig att icke heller göra något yrkande. Förgäfves föreslogs att låta det bero vid den förda diskussionen. Man ville säga rent ifrån. Med stark majoritet antogs hr Alfr. Dalins resolu^ tionsförslag, som utgjorde en bestämd protest mot dessa nymodiga försök att »reformera» baklänges.

Ännu enhälligare var mötet i fråga om tyska språkets införande vid folkskollärareseminarierna, om folkskoleinspektionens reformerande, så att den icke handhafves som en bisyssla utan af personer, som göra den till sin lifsuppgift och som hafva erfarenhet, förvärfvad genom praktisk verksamhet på folkskolans fält, om den mekaniska utanläs-ningens förkastlighet, om bättre rättslig ställning för småskolans lärarepersonal o. s. v.

Förhandlingarna präglades af djupt allvar. Inga störande missljud förekommo. En hvar fick tala fritt. Stampningar och hyssjningar, som förekommo vid 1880 års och äfven sökte störa 1888 års i öfrigt så sansade möte/hade här ingen enda målsman.

Festerna och utfärderna voro enkla och billiga, såsom det höfves vid lärare-