Sida 422
1893-08-30
422
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
Svensk Läraretidning begagnar tillfället att nu omedelbart efter sommarkursernas afslutande för sina läsare presentera de tre män, som gjort denna värdefulla insats i vår folkbildning. På samma gång låta vi kursdeltagare från skilda orter, från skilda läger och med skilda samhällsställningar uttala sig rörande det nu afslutade »Upp-sala-mötet».
Harald Hjärne
är en af de skarpast och djupast utpräglade personligheterna inom Uppsala universitets lärarekår. Redan hans yttre vittnar därom. Det är en kraftig något satt gestalt med breda axlar, kort hals och stort välformadt hufvud med fylliga anletsdrag. En hög bred panna talar om öfverlägsen intelligens, stora djupt liggande ögon om skarpsinne och energi. På de något framskjutna läpparna spelar ofta ett leende, ibland öfverlägset ironiskt, ibland intresseradt sympatiskt.
Bäst framträder hans inre och yttre personlighet, då han står i katedern inför ett lyssnande auditorium. Hans föredrag är absolut fritt från oratorisk grannlåt, men ock från osäkerhet och omsägning. På samma gång han så fullständigt behärskar sitt ämne, att han under en timmes föredrag ej behöfver ägna ett ögonblick åt eftertanke, är han så gripen af detsamma, att det är, som om han glömt allt annat och besjälades af en enda önskan, den att låta saken, som han förehar, i sin fulla verklighet framträda för åhöraren. Hållning, minspel, tonfall, gester, kort sagdt, hela personligheten bär vittne därom.
Det är Erik Gustaf Geijers lärostol han bekläder, och den store häfdatecknaren har i honom en värdig efterträdare. Medeltiden och reformationstiden med dess skarpa motsatser, våldsamma händelser, hänsynslösa men ofta praktiskt kloka stormän synas företrädesvis hafva dragit till sig hans intresse. Om dessa tidehvarf har han frambragt en hel rad vetenskapliga arbeten och afhandlingar. Äfven om flera främmande lands historia har han utgifvit på arkivstudier i in- och utlandet grundade afhandlingar. Ät Rysslands historia har han ägnat särdeles omfattande studier och därför fullständigt tillägnat sig detta lands språk.
Men professor Hjärne är dock ingen bokmal, som låtit sin vetenskap afstänga sig från den värld, som omgifver honom. Tvärtom deltager han med lifligt intresse i arbetet för nutidsproblemens lösning. Det är nog att erinra om hans föredrag, broschyrer och uppsatser angående unionsfrågan, rösträtten, värnplikten och - det icke minst viktiga, det som föranledt, att hans bild pryder detta nummer - hans inlägg i frågan om universitetens ställning till folkbildningen.
Det är han som i England studerat denna frågas utveckling och för den svenska allmänheten framlagt resultatet däraf. Därigenom har en väg blifvit utpekad för direkt förbindelse mellan universitetsbildning och folkbildning. Tillika är han en af
dem, som tagit initiativ till anordnandet af de nu afslutade kurserna. Under dessa har han hållit två särskilda föreläsningsserier om tillsammans ej mindre än 12 föreläsningar och därjämte de flesta eftermiddagar ledt diskussioner öfver samma ämnen. Kursdeltagarne hafva härigenom fått något som de så innerligen väl behöfva, nämligen syn på hvad verklig historia är. Under åtta föreläsningar om »Sveriges statsskick under reformations-tidehvarfvet» hafva rottrådarna och rötterna till det svenska samhället blifvit uppvisade, därpå jäsnings- och nydaningsprocessen hvarigenom det framträdde och vidare huru det tillväxte och stadgade sig. Framställningen har ej rört sig med allmänna satser utan likt fysiologen har han följt samhällslifvet i dess förlopp: visat samfundsåskådningarnas upprinnelse och utveckling, huru de påverkat hvarandra, tagit gestalt i förordningar, öfverenskommelser, mötes-och riksdagsbeslut, i bestående sed och i samfundsorgan. Tidehvarfvets hufvudper-soner hafva därvid framstått som människor med kött och blod. l Kanske har helgonglorian blifvit bortblåst från en och annan, men så har ock häfavunrien orättvisa blifvit rättad.
Så förutsättningslös och klar hans framställning än varit, har den dock in i sina minsta detaljer burit prägeln af föreläsarens egen personlighet. En stark underström af varm sympati för den urgamla svenska sundt demokratiska samfundsordningen har tydligt förmärkts af den, som haft öra därför, men på samma gång har föreläsarens motvilja mot partiåskådningar varit påtaglig.
Ytterst koncist och omsorgsfullt skrifna »grundlinjer», troget anslutande sig till den muntliga framställningen och omfattande ej mindre än fem tryckark samt försedda med litteraturanvisningar, hafva förhjälpt åhö-rarne att göra föreläsningarnas innehåll till sin egendom.
Professor Harald Gabriel Hjärne är född på Klastorp i Västergötland den 2 maj 1848. Fadern var kapten vid Skaraborgs regemente, men blef sedan postinspektör i Umeå, hvarest Harald Hjärne år 1865, sålunda endast 17 år gammal, blef student med för en yngling ovanligt omfattande och grundliga kunskaper. 187^ promoverades han i Uppsala till filosofie doktor med första hedersrummet. Förordnades omedelbart därefter till docent i historia därstädes. Dock var det icke hans afsikt att blifva universitetslärare, utan efter någon tid flyttade han till Stockholm för att ägna sig åt publicistisk verksamhet. Dels ensam, dels i förening med Hans Forssell utgaf han Svensk Tidskrift. Han återvände emellertid snart till Uppsala och efter att hafva uppehållit professorsförordnande från 1883 utnämdes han 1885 till extra ordinarie och 1889 till ordinarie professor i historia. Han har i vetenskapligt syfte företagit flera utländska resor.
Alfr. Dalin.
Johan August Lundell.
Det var på förmiddagen den 15 augusti. Vi hade hört professor Hjärnes första framställning af Sveriges statsskick under reformationstiden och stodo nere i universitetets försal, meddelande hvarandra våra intryck från den intressanta föreläsningen
och den icke mindre intressanta föreläsarepersonligheten. Rätt som vi så stodo, sågo vi en svartklädd, medelålders man med snabba steg gå upp för trappan. Det, som i första ögonblicket fäste vår uppmärksamhet, var - sant att säga - icke själfva mannen utan något, som han bar i handen. Det var en tjock bok i oktav med gulhvit skinnrygg, kort sagdt*, det var »statens läsebok», vår gamla förtrogna genom skollifvets alla stadier från folkskolans första klass upp till seminariets fjärde och därifrån än vidare. Återseendet var alldeles oväntadt, och nyfiket läto vi våra blickar glida från boken till honom, som bar den. Det var professor Lundell. Han skulle nästa timme föreläsa öfver »huru språkljuden bildas» och hade tydligen för afsikt att visa oss, hurusom det välkända läseboksinnehållet, som vi lärt vända på hundra olika sätt, kunde vändas på ännu ett: det hundraförsta.
Klockan slår, och mannen med boken träder upp. Det är icke svårt att se, hvad slags person det är. Professorerna Hjärne och Noreen skulle kunna vandra genom massor af människor utan att igenkännas såsom läskarlar. Icke så professor Lundell. Han har icke professor Hjärnes grandiosa uppträdande; han hoppar ej, liksom den ungdomlige professor Noreen, med några spänstiga språng, 2-3 trappsteg i taget, upp på katedern, och hans ansikte är ej så transparent, så genomlysande för ögonblickets spelande stämningar som deras. Men hela hans yttre är prägladt af den verksamhet, som upptager honom. Redan vid första blicken på denna smärta gestalt, detta bleka, af gråsprängdt hår och skägg omgifna ansikte med sitt något ansträngda uttryck och sitt skarpa lodräta veck mellan ögonbrynen ser en hvar, att det är en professor man har för sig. En professor: dock ej i betydelsen af en förläst pedant utan af en trägen och outtröttlig arbetare på svåråtkomliga, hittills blott af ett fåtal trampade forskningsstigar.
Redan början var kännetecknande. Den första föreläsningens första ord utgjorde en enständig uppmaning till åhörarne att - tvifla. Tro ingenting af hvad jag kommer att säga blott därför, att en professor säger det; tro ingenting därför, att det står i abc-boken och rättstafningsläran; tro icke, att ni hör det eller det blott därför, att ni vant er att tro så; undersök själf och fundera själf - sådant var anslaget och sådant det genomgående ledmotivet i hela raden af ifrågavarande föreläsningar. Genom för hvar och en påtagliga exempel visades, att den första förutsättningen för kännedomen om det språk, vi verkligen tala, är insikten om dess väsentliga olikhet med det språk vi inbilla oss tala. Det var - i parentes sagdt - ur den medhafda läseboken, som nämda exempel under den första föreläsningen förnämligast togos.
Det märktes snart, att professor Lundell är väl förfaren i den konst, som hans åhörare under de nu slutade sommarkurserna bättre än de flesta torde vara i stånd att uppskatta: han är en synnerligen framstående undervisare. Om honom kan ej
Källa: Project Runeberg ·