Svensk Läraretidning: 1893

N:r 35

SVENSK LÄKARETIDNING,

423

med sanning användas det gamla betecknande akademiska uttrycket, att han »läser» sitt ämne. Han talar, enkelt, redigt, med väl beräknad fördelning och anordning. Hans framställning är närmast af den art, som ser sitt ideal i det vattenklara, nyktra, från all svulst och alla broderier befriade. Dess behag ligger förnämligast i intrycket af vetenskaplig vederhäftighet samt i de korta, tvärklippta meningarnas friska, ogenerade rättframhet.

Lika litet som sina båda medbröder inom organisationskommittén har professor Lundell kunnat begränsa sitt intresse inom ramen af sina egentliga forskningsämnen: fonetiken, de slaviska språken och folkloris-tiken d. ä. vetenskapen om folktraditionerna. Han har klart insett, att vetenskapen blott är ett led af den mänskliga odlingen i dess helhet. Hans stora af staten understödda tidskrift »Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif» äger icke allenast ett rent vetenskapligt utan äfven ett äkta nationellt syfte. Det stora härtåg i rättstafningsfrågan, som han och professor Noreen härom året satte i gång (till en början i förbund, sedermera ty värr med fullständigt skilda operationslinjer), afsåg icke någon egentlig språkvetenskaplig reform, utan hufvudsakligen en pedagogisk och social. Synnerligen vackra prof på professor Lundeils intresse för tidens allmänna frågor äro dels hans 1891 hållna och samma år från trycket utgifna föredrag »Stå kristendom ock kultur i strid med varandra?», dels det inledningsföredrag »Om samvärkan mellan universitetsbildning ock folkbildning», hvarmed han inledde en diskussion vid folkhögskolemötet i Uppsala den 4? september 1892, och hvarigenom närmaste uppslaget gafs till de akademiska sommarkurser, som nu så lyckligen blifvit satta i verket.

Johan August Lundell föddes den 25 juli 1851 i Hårstorp, Kläckeberga socken af Kalmar län. Student 1871, filosofie kandidat 1876. I den 1872 påbegynta landsmålsrörelsent blef L. genast en nitisk deltagare, först inom Östra Smålands och Ölands landsmålsförening, därpå 1877 såsom utarbetare af det inom lärdomsvärlden mycket uppmärksammade s. k. landsmålsalfabetet, från 1878 såsom ordförande i landsmålsföreningarnas »samfällda utskott» samt såsom hufvudutgifvare för den stora tidskriften »Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif». Åren 1880-85 e. o. amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek, 1882 docent i fonetik (dittills ej förekommande vid svenska universitetet), 1885 föreläsare i slaviska språk (likaledes dittills okändt), 1891 e. o. professor i sistnämda ämne. Bland hans arbeten af mera allmänt intresse märkas, utom de båda ofvannämda, hans föreläsningar »Om rättstavningsfrågan» (1886) och hans »Svensk ordlista med reformstavning ock uttalsbeteckning» (1893).

Fridtjuv Berg.

Adolf Gotthard Noreen.

För dem af Svensk Läraretidnings läsare, som något följt med Sträfvandena för en förenklad rättstafning af vårt modersmål, är professor Adolf Noreens namn ingalunda okändt. Den 28 november 1885 stiftades »Rättstavningssällskapet» i Upp-

sala. En af inbjudarne var dåvarande docenten A. G. Noreen, som allt sedan varit detta sällskaps ordförande. Den rättstaf-ningsreform, som »Rättstavningssällskapet» vill genomföra, är, har professor N. sagt, »i allra främsta rummet en undervisningsfråga, hvarför det ej nog ofta kan betonas, att just skolmannen, ej språkvetenskapens målsmän, äro till rättstafningsfrågans bedömande mest kompetenta». Hufvudsyftet med professor N:s verksamhet på detta område är att vara till nytta för så många människor som möjligt, ett kraf, som kulturen ställer på särskildt de mera framskjutna och begåfvade individerna i samhället, men som icke alltid af dessa fylles.

Det intresse, professor N. har för sociala frågor i allmänhet, synes icke på något sätt hafva ställt sig i vägen för hans forskningar på de områden, som tjäna till att föra hans vetenskap, nordisk språkforskning, raskt framåt. N. är den förste svenske författare, som behandlat ett svenskt folkmål med tillgodogörande af den nyare språkvetenskapens hisfjoriska och fonetiska hjälpmedel. Känd för att vara en fyndig och lycklig etymolog, har han sökt göra gällande en rationell uppfattning af språket.

I mångsidig skriftställareverksamhet på sin vetenskaps område står, enligt sakkunnigas omdöme, professor N. främst bland svenskar. Han har nämligen utgifvit en mängd arbeten, af hvilka de allmännast bekanta torde vara »Om språkriktighet» och »Rättstavningslära, på uppdrag av rättstavningssällskapet utarbetad».

Professor Noreen är en mycket omtyckt föreläsare, som på grund af sitt lifliga och klara framställningssätt och de roande moment, han inlägger i föreläsningarna, rycker åhörarne med sig utan att ämnets i och för sig torra natur gör sig gällande. Ett samförstånd på basis af godt lynne äger sålunda helt naturligt rum mellan föreläsare och åhörare. Också kunde han vid sommarkurserna glädja sig åt ett ovanligt stort auditorium.

Professor Noreen tillträdde sitt professorsämbete med en synnerligen intressant föreläsning om »Svensk folketymologi», som flera gånger försatte det talrika auditoriet i den muntraste sinnesstämning. De, som under sommarkurserna bevistat professor N:s 10 föreläsningar öfver ämnet Inledning till modersmålets grammatik, erinra sig helt säkert de många tillfällen, vid hvilka lärosalens väggar genljödo af skratt-salfvor.

Att professor Noreen omfattas med allmän sympati af studenterna torde knappt behöfva nämnas.

Bäst synes N. hafva karakteriserat sig själf och sin verksamhet i det tal han höll till studenterna vid den uppvaktning dessa gjorde honom omedelbart efter hans installation i professorsämbetet. Bland annat yttrade han därvid:

Att förena en vis skepsis på det teoretiska området med en af kärlek till det goda ledd fast vilja och glad handlingskraft på det praktiska området synes mig vara den stora och svårlösta uppgiften för den, som eftersträfvar sann bildning. Jag är öfvertygad, att i den mån jag lyckas göra allvar af dessa mina

önskningsmål: flit, kritik och själfkritik skall mitt inflytande på universitetets ungdom blifva godt, bidragande tili att hos studenten inskärpa en idoghet, som gör honom värd det hedrande namnet arbetare, en försiktighet, som skyr den omogna tvärsäkerheten både till höger och vänster, och en ödmjukhet, som icke är snar att döma, än mindre ^att fördöma. - - -

Vid det offentliga diskussionsmöte, som af fjorårets folkhögskolemöte i Uppsala anordnades, då professor J. A. Lundell i sitt inledningsföredrag gaf uppslag till de nu afhållna sommarkurserna i Uppsala och en af hufvudtalarne för dylika kurser var professor H. Hjärne, fördes ordförandeklubban af professor Noreen, som afslutade mötet med den försäkran, att det vid Uppsala universitet fanns en generation professorer, som var medveten om sin plikt mot folkbildningen.

Adolf Gotthard Noreen föddes den 13 mars 1854 i Ö. Emterviks församling af Värmlands län, där fadern var kommissionslandtmätare. Sedan N. genomgått Karlstads högre allmänna läroverk, inskrefs han som student vid Uppsala universitet 1871, där han efter aflagd filosofie kandidat- och licentiatexamen promoverades till fil. doktor och förordnades till docent i nordiska språk 1877. Efter att hafva förestått dels e. o. professuren i svenska språket, dels professuren i nordiska språk åtskilliga år utnämdes N. den 16 september 1887 till professor i nordiska språk.

Nils- Lundahl.

Sommarkursernas betydelse för folkskollärarekåren och folkbildningen.

Ett öfverraskande stort antal af folkskolans lärare och lärarinnor hafva under de tvänne senast förflutna veckorna begagnat sig af det dem erbjudna tillfället att deltaga i sommarkurserna vid Uppsala universitet.

Man kan nu fråga sig, hvilken nytta dessa kurser haft för deltagarne och hvilken betydelse de möjligen kunna ha for lärarekåren i det hela. Till en början svaras därpå, att den nämda nyttan och betydelsen svårligen kunna skattas för högt. Därom syntes ock, så vidt vi kunde finna, bland kursdeltagarne råda blott en mening. Förklaringen härtill ligger icke fjärran.

Med ens föras de, som på grund af kunskapsbegär underkastat sig uppoffringen att infinna sig, upp till vetenskapens källor utan några som helst förvanskande mellanhänder. Under utmärkta, talangfulla och - tilläggom det - af det varmaste intresse besjälade lärares ledning få de på olika områden taga kännedom om den nutida vetenskapens resultat. Men detta sker på sådant sätt, att på samma gång gifves dem en inblick i vetenskapens arbetssätt. Åhörarne få i någon mån vara med om själfva arbetet och se, huru resultaten vinnas. Just häri låg den stegrade bildnings-kraften. Och denna intensivare kraft för-nummo också åhörarne med sådan styrka, att de upprepadt och högljudt däröfver uttalade sin glädje och öfverraskning. Så hade de sällan, om ens någonsin förut er- j farit kraften af det undervisande föredraget. Det var den starka och rena fjälluften, som slog dem i möte. Och verkan häraf på deras egna studier och arbete skall säkert icke varda ringa.