Svensk Läraretidning: 1893

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 35

Den närmaste följden är tvifvelsutan den, att deltagarne i sommarkurserna erhållit en klarare blick för vikten och värdet af djupare och grundligare studier. Vi hörde mer än en deltagare yttra, att nyttan af t. ex. psykologiska studier aldrig stått så klart för dem som efter åhörandet af föreläsningarna öfver detta ämne. De förklarade ock, att nu skulle detta studium gå mångdubbelt lättare. Och liknande yttranden föllo äfven och ofta rörande andra ämnen. I allmänhet hörde man bland deltagarne öfverallt dem, som förklarade, att deras utsikter öfver vetandets värld blifvit betydligt vidgade samt att vägarna till kunskapsskattens ökande nu lågo på helt annat sätt öppna än förut. Den, som öfverväger, hvad detta innebär, inser fullt väl, hvilken ofantlig betydelse sådana kurser som de ifrågavarande äga för folkskollärarekåren.

Med allt detta följer en andlig lyftning af synnerligt värde. Det är bekant - professor Holmgren framhöll det också i sitt inledningsföredrag -, att den mindre kunnige oftast är tvärsäkrast i sina meningar och omdömen. Han är icke mäktig att se saken från flera sidor. Hittills har gärna föreställningen om det felet velat häfta vid folkskolläraren. Vi lämna därhän med hvad skäl. Det säkra är, att sommarkurserna hafva varit ägnade att hos deltagarna åstadkomma en frigörelse från trångsynthet i betraktelsesätt och uppfattning, hvilken kommer att verka såsom en högst välgörande surdeg inom hela lärarekåren. Och det är en vinst af icke liten betydelse.

Själffallet är, att hvad som i nu nämda afseenden är en vinst för lärarekåren, det varder äfven en vinst för skolan och folkbildningen. Det dagliga arbetet i skolan kommer nog att bära spår af arbetet och intrycken från universitetskurserna. Friskheten, ursprungligheten och färgrikedomen i föredragen där skola nog, så tro vi med visshet, vinna efterföljd och komma att i någon mån afspeglas vid undervisningen i de »rödmålade stugorna» i skogsbrynet, på höjden och i dalen öfver allt Sveriges land.

Med tanken på allt det nämda förefaller det ej underligt, att det talet var allmänt bland deltagarne, att sommarkurserna i Uppsala år 1893 bilda epok i den svenska folkskolans historia och att det året för henne och folkbildningen i Sverige är ett »märkligt» år. M. Nelander.

Sommarkurserna oeh folkhögskolan.

De sommarkurser, som detta år anordnats i Uppsala, hafva på mig gjort det intrycket, att jag besökt en i stor stil tilltagen folkhögskola. Fritt och gladt studium, intresserade och vakna åhörare, angenämt och otvunget samlif, ämnena fördelade i två hufvudgrupper -- en humanistisk och en praktiskt-naturvetenskaplig-, det »lefvande ordet», d. v. s. det muntliga föredraget såsom det främsta medlet att väcka och upplysa: se där allt det, som just präglar folkhögskolelifvet.

Ehuru vetenskaplig forskning och vetenskaplig metod icke äro sällsynta företeelser inom den svenska folkhögskolans lä-

rarekår, så är det dock alltid uppfriskande och nyttigt att, såsom skett i Uppsala^ ställas ansikte mot ansikte med vår tids ständigt fortgående, på eröfringar rika vetenskap och få anvisningar på den bästa och nyaste ;, litteraturen. Nya impulser, idéer, uppslag hafva satts i gång under dessa 14 dagar.

Öfver hufvud taget vill jag som en allmän regel betona: nian bör vara tacksam för hvarje nytt tillfälle, som gifves att göra bekantskap dels med folkskolans lärare, hvilkas arbete bildar den ena nödvändiga pedagogiska förutsättningen för folkhögskolans, dels med den vetenskapliga forskning, som bör utgöra en icke mindre nödvändig förutsättning för en solid läraregärning i den vuxna ungdomens skola, folkhögskolan. Teodor Holmberg-.

Sommarkurserna oeh allmänna läroverken.

Äfven vid en helt flyktig blick i katalogen öfver deltagarne i sommarkurserna kan man ej undgå att lägga märke till det något öfverraskande faktum, att allmänna läroverkens lärarekår varit så ytterst fåtaligt representerad. Nu förhåller det sig visserligen så, att åtskilliga lärare af denna kategori, hufvudsakligen sådana som hafva sitt hem i Uppsala, bevistat enskilda föreläsningar utan att låta anteckna sig som mötesdeltagare, men äfven om dessa medräknas, förändrar detta ej i nämnvärd mån själfva sakförhållandet.

Man frågar sig då helt naturligt, hvad orsaken kan vara till att en så talrik klass af lärare visat sig nästan oberörd af den nya bildningsrörelsen, under det att t. ex. folkskollärarne omfattat densamma med det lifligaste intresse. Är det valet af ämnen, eller något slags fruktan för att deras behandling skulle befinnas för elementär, eller obehöfligheten af vidare studier, som härvidlag varit bestämmande? Sant är visserligen, att på programmet saknats sådana viktiga ämnen som fysik och kemi, en brist, som en af organisationskommitténs medlemmar offentligen beklagat, och möjligt är, att om dessa ämnen varit representerade, mötet bland sina deltagare fått räkna flera lärare från de allmänna läroverken. Men å andra sidan hafva förekommit ämnen af så stor vikt för dessa skolor - t. ex. inledning till svenska språkets grammatik, psykologi, fonetik, historia m. m. - att man endast på denna grund kunnat vänta sig en långt större anslutning af nämda lärare. Och hvad beträffar själfva behandlingen af dessa och andra vetenskapsgrenar, våga vi utan tvekan påstå, att den synnerligen väl motsvarat de kraf, som just med afseende på dessa lärare göra sig gällande. Vi hålla också före, att lika så väl som vetenskapsmannen ex professo behöfver genom oafbrutna studier hålla sig i jämnhöjd med sin vetenskap, så behöfver ock den s. k. elementarlära-ren tillgodogöra sig de resultat, den förre genom sin forskning ernått, och från den synpunkten tro vi, att utbytet af sommarkursernas föreläsningar ej skulle hafva be-svikit äfven högt ställda förväntningar.

Det synes oss också, att den närmare andliga samfärdsel mellan olika klasser af lärare, som genom det dagliga umgänget och tankeutbytet möjliggjorts, är af så stor betydelse för hela vårt undervisningsväsen, att intet tillfälle till dess stärkande borde af någon lämnas obegagnadt. Om gemensamhet i sträfvanden för ett älskadt fosterland bland någon klass af medborgare borde göra sig särskildt gällande, så vore det väl bland dem. som fått sig lärarens

' O

dyrbara kall anförtrodt. Därför kan det endast vara i det helas intresse, att framtida sommarkurser vid universiteten bland sina deltagare också få räkna talrika medlemmar af de allmänna läroverkens kollegier. Daniel Elfstrand.

Sommarkurserna oeh flickläroverken.

Ni önskar höra några af en elementar-lärarinnas intryck från de nu afslutade sommarkurserna. Först och störst är då säkert den för alla deltagarne gemensamma känslan af glädje och tacksamhet, att dessa kurser kommit till stånd. I nära sammanhang med dessa glada känslor erfor jag dock en rätt stor ledsnad vid tanken på att så få af lärarinnorna vid Sveriges många flickskolor haft lust eller möjlighet att begagna detta tillfälle att öka sina kunskaper, vidga sin blick och genom umgänge med kamrater öka sina erfarenheter. Det synes mig, att särskildt vi kvinnor bort draga stor nytta af de lefvande och öfversiktliga framställningar, som nu bjudits oss i skilda ämnen. Med rätta förebrås vi ju för att fästa väl mycken vikt vid småsaker, ja så, att detaljerna ibland skymma bort hufvudsaken. Säkert är, att vi alla och i synnerhet vi elemen-tarlärarinnor (många undantag finnas ju) hafva behof af att lära oss se mera i stort. Det tror jag dessa kurser lärt oss.

Förmodligen är ett af skälen, att så få af oss kommit tillstädes att söka i frånvaron af s. k. lefvande språk bland ämnena. Antagligt är dock, att just språket eller språken för flera af oss nu först blifvit riktigt lefvande, på samma gång vi erkänna, att allt blifvit så enkelt. Jag kan ej tro annat än att barnen skola få godt af, att deras lärarinnor åter ett par veckor setat på skolbänken, för att ej tala om hur uppfriskande det säkert skall kännas för oss, när vi ibland framtaga goda minnen från denna sommars sista lofda-gar.

Till dessa minnen räknas äfven många goda och nyttiga bekantskaper och den ökade känslan af samhörighet med alla dem, som verka i samma härliga kall, till hvilket jag säkert tror vi nu skola återgå med ännu varmare intresse och gladare mod, tack vare de goda impulser, som gifvits oss under och genom dessa sommarkurser. Mathilda Abenius.

Föreläsningarna

utgjorde naturligtvis det väsentligaste momentet vid sommarkurserna. Föreläsningarnas antal uppgick till jämt 100, men att närvara vid dem alla var en fysisk omöjlighet, då ju ingen kan samtidigt vara