Svensk Läraretidning: 1893

N:r 35

SVENSK LÄRARETIDNING-

425

på två ställen. Men lika omöjligt skulle det äfven UF psykisk synpunkt varit att draga full nytta af de 74 föreläsningar, som höllos på skilda tider, hade man än haft aldrig så »starkt hufvud», som det heter. Om sålunda någon kursdeltagare uraktlät fästa afseende vid den i »pro^ grammet» gifna anvisningen, »att undervisningens gagn väsentligen beror på ett klokt urval af till ämnena sammanhängande men icke allt för många kurser, som fullständigt bevistas», så ångrar han det helt säkert efteråt.

I början tycktes de rymliga lärosalarna blifva rent af otillräckliga, till följd af den formliga rusning, som då vanligen uppstod vid det manande kvartslagets klang. Tack vare god sämja och en jämnare fördelning af åhörarnes intresse, lyckades dock på de flesta ställen slutligen alla få plats. Ett undantag härifrån bildade fysiologiska lärosalen, dit åhörarne trängdes för att af professor Holmgren få ögonen öppnade för synsinnets mysterier, och där de af rektor Centervall leddes genom soliga länder till den klassiska kulturens vagga, vid hvilka senare föreläsningar temperaturen i hög grad bidrog till illusionen. Till dessa kurser utgjorde de anmälda deltagarnes antal bortåt hundra mera än som kunde erhålla plats.

De intresserade åhörarnes belåtenhet gaf sig vid hvarje föreläsningsseries slut hörbart tillkänna genom lifliga applåder. Af en utomstående skulle dessa, på grund af deras regelbundna förnyande, möjligen kunnat misstänkas såsom konventionella. Förhållandet var dock helt enkelt det, att man vid skilsmessan från hvarje föreläsare icke kunde låta fDli att gifva uttryck åt sitt hjärtas känslor. Carl Vallin.

Minnets psykologi.

Bland de föreläsningsserier, som ingingo i sommarkurserna, var det en, som alldeles direkt rörde åhörarnes egen yrkesverksamhet och därför äfven helt naturligt tillvann sig deras synnerliga uppmärksamhet. Det var docenten Frans von Schéeles om »minnets psykologi». Den skulle enligt planen omfattat sex föreläsningar, men på grund af deltagarnes allmänna önskan tillökades den med en sjunde.

Efter en inledning om de viktigaste förslagsmeningarna rörande förhållandet mellan kropp och själ gafs en öfversikt af själsfunktionerna samt en utredning af minnets plats bland dessa. Vidare redogjordes för de olika sidorna i minnesverksamheten, för det återkallande minnets hufvudmedel, idéassosiationerna, lagarna för dessa och deras tillämpning samt för det igenkännande minnet. Därpå lämnades en öfversikt af de olika hypoteserna angående minnets väsende. Slutligen drogos några praktiskt-pedagogiska tillämpningar af de under den föregående framställningen vunna satserna.

I det hela taget förhöll sig föreläsaren objektivt refererande. Såsom sådan visade han sig äga en sällspord talang. Då härtill lägges en ovanlig klarhet och ledighet i uttryckssättet, är det lätt förklarligt, att hans föreläsningar åhördes med ett in-

tresse, som torde drifva mången till vidare studier i det viktiga ämnet.

A. O. Tydén.

Exkursioner oeh förevisningar

hafva intagit ett ganska betydande rum vid sommarkurserna.

Exkursioner hafva anordnats af doktorerna Munthe, Seth och Gharlier. De skiftande geologiska bildningarna i stadens omgifningar, botaniska trädgårdens rika förråd samt de vackra, stjärnklara aftnarna underlättade vårt införande i de resp. vetenskapernas metoder. Vi våga påstå, att ett lefvande intresse för naturens under blifvit väckt hos mången just genom dessa exkursioner. Man har också under dessa dagar sett ansenliga skaror af herrar och damer klifva omkring i ler- och grusgroparna. Och vi ha blifvit formligen uppfordrade att i våra hemtrakter anställa undersökningar och meddela fackmän våra iakttagelser. Skola vi då göra det? Ja, ty vi ha fått veta, att just amatörer med tillhjälp af en teaterkikare eller ett vanligt förstoringsglas gjort viktiga vetenskapliga upptäckter.

Så ha vi förevisningarna. Konstmuseets, fornsakssamlingens, domkyrkans, zoologiska museets, bibliotekets, mineralogiskgeologiska samlingarnas, observatoriets och botaniska museets rika skatter hafva på bestämda tider och för ett för hvarje gång bestämdt antal varit tillgängliga. Det lär väl näppeligen finnas någon kursdeltagare, som icke begagnat dessa tillfällen. Ingen trängsel förekom och intet ändamålslöst rusande från föremål till föremål. Man följde professorn eller amanuensen, som icke allenast uppvisade mera typiska eller sällsynta exemplar, hvilka kanske eljest skulle blifvit förbisedda, utan ock gaf oss en sammanhängande framställning af det förevisade.

Ännu ett slag af förevisningar. Det är de bilder från Mykenäs, Tröjas och Olympias dagar, som upprullades för oss med tillhjälp af elektriskt ljus och en väldig camera obscura. Och dessa förevisningar beledsagades af en rent af hänförande vältalighet, som hos hvarje åhörare lämnade minnen, hvilka aldrig skola förblekna.

/. Johnsson.

Samtalen.

En anordning vid sommarkurserna, som i hög grad bidrog att öka deras värde, var den, att åtskilliga föreläsare inbjödo deltagarne till samtal rörande föreläsningsämnena. Man samlades under aftnarna på någon nationslokal i förtrolig krets kring sin föreläsare, och under denna mera otvungna samvaro uppstod mellan föreläsare och åhörare en betydligt lifligare kommunikation än som under föreläsningarna kunde bli möjlig. Dessutom fingo ock åhörarne tillfälle att sins emellan ventilera sina olika uppfattningar.

Hvar och en, som så önskade, kunde af föreläsaren få svar på de frågor, som af en eller annan anledning trängt sig på honom under dagens föreläsning. Stundom kunde det vara en detaljfråga, som på grund af den begränsade tiden ej kunnat

tillräckligt belysas, än en fråga, som till följd af den eller den särskilda åhörarens verksamhetsområde för honom hade större intresse, än åter fördes samtalet in på sådant, som stod i ett fjärmare sammanhang med det af föreläsaren behandlade ämnet, men som denne ej haft direkt anledning att beröra.

Utom de fördelar, som dessa diskussioner sålunda omedelbart erbjödo åhörarne, fingo de ock en medelbar betydelse, därigenom att föreläsaren fick tillfälle att taga kännedom om de förutsättningar, på hvilka han hade att bygga sin undervisning och i sammanhang därmed i hvad mån densamma blifvit för åhörarne tillgänglig.

Att en sådan anordning som den nu omnämda är ägnad att i hög grad främja ett allsidigare och djupare tillägnande af vetandet ligger i öppen dag. Önskligt vore därför att en dylik metod vunne en vidsträcktare tillämpning vid de undervisningsanstalter, sorn hafva att handleda mera försigkomna elever, exempelvis seminarierna. Lärarne skulle därigenom få en noggrannare insikt i lärjungarnes individuella anläggning och behof och dessa senare å sin sida få större utrymme för ett mera själfständigt inhämtande och bearbetande af kunskapen.

Augusta Vallin.

»Grundlinjerna.»

»Hade vi inte haft grundlinjerna, hade vi varit bet», är ett uttryck, som allt som oftast upprepats under de minnesvärda dagarna i Uppsala 1893, och bland alla de goda, praktiska och omtänksamma anordningar, som vidtagits för att göra vår vistelse där både angenäm och lärorik, tror jag vi skola enas om: det var den bästa. Utom dessa stundom ganska saftrika skelett - ifall ett så vågadt uttryck tillåtes -- skulle vi ej allenast fått ett betydligt större eget arbete samt säkerligen mindre reda och behållning, utan vi hade nog nödgats inskränka vårt deltagande till ett mycket ringa fåtal föreläsningar för att, medan vi hade något i minnet, hemma ordna och fullständiga våra anteckningar. Nu däremot hafva vi haft ganska lätt att utfylla och komplettera grundlinjerna under själfva föreläsningen och alltså sluppit allt för mycket hemarbete, och äfven af de föreläsningar, vi ej haft tillfälle åhöra, kunna vi dock, tack vare grundlinjerna, hafva mycken nytta, i synnerhet af professor Hjärnes 63 sidor digra »Sveriges statsskick under reformationstiden».

Heder och tack herrar föreläsare! Jag är viss därpå, att vi alla, hvar inom sitt område, skola föra dessa grundlinjer med oss hem ej blott såsom kära minnen utan såsom goda minneslistor, då vi hvar i sin stad i tankarna repetera allt, hvad vi här läst. En önskan tror jag mig kunna uttala med öfvertygelse att ha många, många bakom mig: låtom oss få grundlinjerna tillgängliga i bokhandeln. Vi skola nog omsorgsfullt förvara våra exemplar, men jag tror säkert, att många våra kamrater i bygderna med glädje skola skaffa sig dem. Flera äro ju redan i sig själfva små af-