Svensk Läraretidning: 1893

426

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 35

handlingar, och alla äro synnerligen klargörande. Något om än ringa kött kunna kanske vi hemvändande med grundlinjerna i hand lämna åt våra oss säkerligen mycket spörjande kamrater där hemma, så att de äfven för dessa blifva gagnerika och kära.

De utkomna grundlinjerna äro:

Hjärne* H., Inledning till Skandinaviens historia. 15 sid.

Hjärne j H., Sveriges statsskick under reformationstiden (1520-1611). 63 sid.

Söderblom, N., Den lutherska reformationens grundtankar. 8 sid.

v. Schéele, F., Minnets psykologi. 15 sid.

Almkvist, H., Israels äldsta historia från den kritiska forskningens ståndpunkt. 27 sid.

Noreen, A., Inledning till modersmålets grammatik. 15 sid.

Lundell, J. A., Huru språkljuden bildas. 12 sid.

Wirén, A., Däggdjuren. 9 sid. (med tillhörande teckningar).

Munthe, H., De yngsta skedena af jordens utvecklingshistoria med särskild hänsyn till Skandinavien och angränsande trakter. 20 sid. + 2 schema.

Alla grundlinjerna hafva gratis utdelats till samtliga ordinarie kursdeltagare, hvilka därigenom sett sitt bokförråd ökadt med oktavsidor. J. F Jonsson.

Fester oeh samkväm.

Sommarkursernas deltagare hade visserligen icke i första hand samlats för att söka förströelse och rekreation i den mening, som man vanligen plägar taga dessa ord. Det var andra behof än lystnad efter samkväm och fester, som fört dem tillsammans. De ville söka rekreation i ett allvarligt, gemensamt arbete,, men ett arbete, som genom sin egendomliga art skulle skänka deras ande vederkvickelse och lyftning. Men under denna gemensamma sträfvan länkades man tillsammans liksom med osynliga band. Afståndet mellan katedern och auditoriet blef med hvarje dag mindre: den lyssnande skaran blef efter som tiden gick allt mera ett hjärta och en själ. Man kände behof af att under en mera otvungen samvaro få gifva uttryck åt denna gemensamhetskänsla. Tillfällen härtill gåfvos ock.

Ett sådant var utfärden till det vackra, minnesrika Skokloster, där professor A. Noreen i det tal, som finnes infördt i föregående nummer af denna tidning, genom att framställa delvis förbisedda synpunkter för en rätt uppfattning af fosterlandets väsen hänvisade på ett af de starkaste föreningsbanden, kärleken till vårt land.

Men det tillfälle, då man erfor denna känsla af personlig samhörighet mest intensivt, var helt visst vid det enkla samkväm, som kursdeltagarne sistlidne fredags afton anordnat på Norrlands nationslokal för föreläsarne och andra, som medverkat vid sommarkurserna. Stämningen behöfde icke framkallas eller vidmakthållas genom någon yttre apparat. Allt var anordnadt med den största enkelhet. Hvad som härvidlag för kursernas deltagare utgjorde hufvudsaken, var att få tolka den djupt och innerligt kända tacksamhet, som fyllde dem alla. Också framträdde ur deras led en

rad af talare, uti hvilkas anföranden denna tacksamhet var den genomgående grundtonen. Stämningen nådde sin kulmen, då universitetets rektor, professor Tore Fries, framträdde och besvarade talet för Uppsala högskola och i de mest varmhjärtade ordalag utbragte ett lefve för sommarkurserna som en beståndande institution. Han trodde sig kunna lofva, att Alma mäter Upsaliensis skulle som en god moder kärleksfullt vårda den nya dotter hon fått genom denna universitetsutvidgning, och han bjöd folkets lärare, de nu närvarande jämte många deras kamrater, å Uppsala universitets vägnar hjärtligt välkomna till nästa sommarkurser.

De kraftiga lefveropen, de unisont, med lif och lust afsjungna sångerna mellan hvarje tal gåfvo tillkänna, att talarne tolkade icke endast hvad de själfva kände, utan hvad som rörde sig i hvarje bröst. Och när till sist samkvämet afslutades med sången n:r 15: »Hur den flyktat bort på snabba vingar», då kände man, att bland de bestående frukterna af 1893 års sommarkurser var en bland de mest betydelsefulla den andliga förbrödring, som sam-manslöt de församlado, å ena sidan föreläsare och åhörare och å andra sidan dessa' senare sins emellan.

Maria Pettersson, Norrköping.

En bit kamratlif.

Vi glömde tillsätta någon kommitté för »nytta och nöje». Det behöfdes icke heller, ty för nyttan sörjde våra högt aktade föreläsare och för nöjet (i vanlig mening) fanns ingen tid. Likväl hade vi rätt roligt.

Då kurserna öppnades i universitetets aula, fylldes nästan hvarje bänk med mörk-klädda, allvarliga män och kvinnor, representerande de flesta län i vårt land. Det var en dyster samling, tyckte nog den ytlige betraktaren, och det tyckte jag också, men snart tonade en uppmuntrande sång, ett hjärtligt hälsningstal hölls, och det lekte sol icke blott på det glittrande medlemsmärket på bröstet utan i öga och på kind. Sådan var början, och den var ju god. Då var det oekså att hoppas, att slutet skulle blifva godt.

Vi kursdeltagare lärde dock aldrig fullkomligt känna hvarandra. Sådant var icke heller möjligt på två veckors samvaro, helst vi voro upptagna af studier 7 å 8 timmar om dagen. Men de, som spisade tillsammans och sålunda kommo i ett slags materiell kamp vid matborden, blefvo dock så pass förbrödrade, att de nickade åt hvarandra och t. o, m. togo hvarandra i hand. De, som förut voro bekanta eller ock tillhörde samma trakt eller län, slöto sig naturligtvis närmare ihop och bildade antingen kotterier eller nationer, i hvilka roande eller allvarliga meningsutbyten ägde rum. Sålunda höllo skåningarna, sörm-ländingarna och dalmasarna m. fl. sammanträden, som sades i allo vara angenäma och lyckade. Äfven absolutisterna hade möten, dels i en godtemplarlokal, dels i Johanneskyrkan.

En särdeles högtidlig stund var, då samt liga deltagarne tågade ut till kyrkogården

och nedlade kransar på Torsten Huden-schölds, Olof Eneroths och F. F. Carlsons grafvar.

Tack vare studentkårens vänliga tillmötesgående saknade vi icke heller läse- och samlingssalar. De respektiva nationssalarna hade nämligen för detta ändamål upplåtits.

Gladt öfverraskade blefvo vi samtliga af den hjärtliga, ja kamratliga förtrolighet, hvarmed vi bemöttes af våra af hållna lärare och förevisare. Deras föredöme spred sig sedan nedåt bland kursdeltagarne. Intet öfversitteri märktes heller där från något håll. Doktorer, folkskoleinspektörer, folkhögskollärare och lärare vid folkskolan voro här såsom ett. Vi hade samma sträfvan och samma mål, och vår lösen var: allt för fosterlandet.

Om kamratlifvets betydelse kunde vara mycket att säga; men jag inskränker mig till att påstå, att det fostrar mera än kanske mången tror. Det borthyflar många kantigheter, gör den stolte ödmjuk, den försagde modig och ger en erfarenhet, som det eljest kostar trägna studier, år och mödor att lära.

Ålfr. Vernborg.

Pengar, pengar, pengar!

Vi hörde en gång en småstadsborgare med en viss oomkullrunkelig tvärsäkerhet yttra: »Ekonomien är den förnämsta vetenskapen.» Utan att för ögonblicket ingå i pröfning af frågan, huruvida denna sats innehåller en under vanliga förhållanden fullt acceptabel sanning, tro vi oss dock kunna utan att bli motsagda påstå, att bland förutsättningar för deltagande i de nyss afslutade vetenskapliga sommarkurserna i Uppsala de ekonomiska varit af natur att utöfva en afgörande betydelse för ett stort flertal lärare och lärarinnor vid våra folkskolor. Den lärare, som är angelägen om att debet och kredit skola vid årsbokslutet gå ihop utan att lånevägen behöfver anlitas, kan naturligen icke göra några utgifter utöfver de på förhand beräknade.

Till ledning för dem, som å andra poster önska och kunna göra inskränkningar för att i ett kommande års utgiftsstat få uppföra en post under rubrik: »Utgifter för deltagande i de akademiska sommarkurserna», må nämnas, att bevistandet af Uppsala-kurserna medförde följande oundgängliga utgifter utöfver resekostnaderna (fri hemresa lämnades på statens järnvägar):

Kursafgift....................................... 10: -

Bostad under 2 veckor jämte drickspengar ....................................... 6: 50

Spisning (fullt tillräcklig) under 13 dagar ä 1: 15................................. 14: 95

Till betjäningen extra ___............... -: 50

Deltagande i gemensam fest----.......... 1: -

Summa kr. 32: 95

Härtill komma naturligen efter hvars och ens behof, vanor och ovanor några smärre utgifter, hvilka vi med ledning af meddelade uppgifter och erfarenheter beräkna till 25 öre pr dag och person, alltså tillsammans 3 kr. 25 öre. Dessa utgifter kunde i hög grad inskränkas därigenom,