Svensk Läraretidning: 1893

N:r 35

SVENSK LÄRAKETIDNING.

427

att samlingslokaler med tidningar af resp. nationsföreningar voro fritl upplåtna för kursdeltagarne.

Med kännedom om dessa enkla fakta och med tanke på, att man äfven i hemmet måste lefva och tillfredsställa vissa små behof, hvilka medföra penningeutgifter, torde det icke af ekonomiska skäl vara alldeles omöjligt för det stora flertalet lärare och lärarinnor att under ett par års tid reservera så stor summa, som oundgängligen fordras för att nästa gång deltaga uti sommarkurserna i Uppsala.

Otto Bejbom.

Sommarkursernas fortsättande.

Detta ämne utgjorde föremål för öfverläggning vid det diskussionsmöte, som ägde rum å Norrlands nationssal omedelbart efter föreläsningarnas slut sistlidne lördags förmiddag. Till ordförande valdes en medlem af den vid kurserna talrikast representerade kåren, folkskolläraren N. Lundahl i Lund.

Diskussionen inleddes af professor J. A. Lundell, som gaf öfverläggningsämnet följande form: »Bästa sättet att anordna vetenskapliga föreläsningskurser vid universiteten och i landsorten». Det om ett lefvande intresse för saken vittnande inledningsföredraget afslutades med ett i 11 punkter affattadt förslag till uttalande, hvilket behandlades punkt för punkt. Resultatet häraf blef, att mötet uttalade följande önskningsmål:

1. Nya kurser anordnas i Uppsala 1895.

2. De föreläsningar, om hvilka här är fråga, skola vara till innehåll och form vetenskapliga.

3. Föreläsningarna skola mot lämplig låg afgift vara tillgängliga för en hvar, som vill och tror sig kunna af dem draga fördel.

4. Akademiska sommarkurser böra anordnas minst hvartannat år. Lämpligaste tiden är senare hälften af augusti.

5. Det vore i statens intresse att bevilja deltagarne fria resor på statens järnvägar eller åtminstone medgifva, att 10 kronor finge gälla som maximum för huru långa resor som helst.

6. Det vore lämpligt att landsting och kommuner genom ekonomiskt understöd underlättade lärares och lärarinnors deltagande i kurserna.

Därjämte uttalade mötet sin sympati för följande af inledaren framställda punkter, utan att närmare yttra sig om i hvad mån de äro utförbara:

7. Utom universitetets (eller universitetens) sommarkurser kunna och böra dylika kurser med mindre omfattning anordnas vid folkhögskolor, i städer och på andra folkrika orter, hvilka äga nödiga resurser.

8. I landsorten kunna och böra dessutom föranstaltas enstaka föreläsningar i vetenskapliga ämnen.

9. Kurser af enstaka föreläsningar i lands-orten kunna och böra anordnas af för saken intresserade personer eller föreningar.

10. För att lämna anvisning på kompetenta föreläsare bilda sig vid universitet och högskolor kommittéer.

11. Äfven de mindre kurser, som möjligen i landsorten anordnas, torde böra förläggas till ferietiden. Däremot kunna enstaka föreläsningar (eller till och med enstaka serier) anordnas på hvilken tid som helst.

Af den lifliga diskussionen framgick tydligt den entusiasm för vetenskapliga föreläsningskurser, som besjälade såväl före-

läsare som åhörare, och på grund häraf torde man kunna hysa de bästa förhoppningar om sommarkursernas framtida bestånd. M. A. Lindén.

Strödda intryck.

Uppsala universitets lärosalar hafva under de två senaste veckorna (14-26 augusti) varit fyllda af ett ovanligt auditorium, män och kvinnor af olika åldrar, från vidt skilda delar af landet - allt från Sydskånes slätt till Åsele lappmark - de flesta hvarandra fullkomligt främmande, men dock enade i ett: lifligt och vaket intresse för de inblickar i vetenskapens värld, som här frikostigt bjudits dem. Den glädtighet, som vanligen plägar utmärka folkhögskolans fria och frivilliga arbete, har äfven präglat denna fria och frivilliga högskolekurs. Och hafva åhörarne med outtröttlig flit och ständigt växande ifver ilat från den ena föreläsningen till den andra, så hafva ock herrar föreläsare på ett lika gladt sätt, med outtröttligt intresse ökat sina kurser, gifvit extra lektioner, tillfällen till mera enskilda samtal, förevisat samlingar m. m., m. m.

Allmän belåtenhet har rådt å ömse sidor, och detta har ej minst gjort sitt till, att denna studiekurs, som för de flesta varit ganska ansträngande, dock på samma gång varit uppfriskande, väckande och lifvande. Nya impulser hafva gifvits och emottagits, mången värdefull bekantskap knutits. Uppsala universitet har i sanning »utvidgats», och få dessa sommarkurser fortfara, skall denna vår främsta högskola snart bli en kär och minnesrik plats för folket i stort sedt. Beklagas kan dock, att ett allt för ringa antal af bildade personer utanför de talrikt representerade lärarekårerna infunnit sig, att jämförelsevis få visat sig förstå det egentliga syftet med lärokurserna, ty dessa voro ju ej afsedda att uteslutande vara ett skolmöte. Men största heder åt Sveriges folkskollärarekår, som så lifligt omfattat detta första tillfälle till fria studier och underkastat sig de för mången säkert rätt kännbara utgifterna härför.

Och dock måste erkännsamt sägas, att allt - ej endast hvad den andliga undfägnaden angår utan ock med hänsyn till de rent praktiska anordningarna - varit ställdt på tänkbarast bästa sätt för möjligast billiga pris.

Det har legat mycken stämning öfver det arbete, som i Uppsala bedrifvits under dessa båda sista augustiveckor. Tidigt om morgnarna - redan före kl. 9 - strömmade skarorna upp till universitetshuset, hvars härliga vestibul med dess galleri och svala pelargångar varit en omtyckt samlings- och promenadplats. Brådska och trängsel att få plats i hörsalarna - glada blickar och ansikten, som lyste af förväntan, en förväntan, som aldrig sveks - strålande solsken och ångande sommarvarma dagar - blixt och dunder och ren-sköljande regn om nätterna - allting väl-beställdt och välordnadt, ute som inne!

Efter fem föredragstimmar (kl. 9-2) å rad, endast afbrutna af den »akademiska kvarten» och springet från den ena salen till den andra samt- efter en kort middags-

rast, följde dagliga besök å museer, bibliotek, domkyrka och allt, hvad sevärdt finnes i Uppsala. Botaniska och geologiska exkursioner, hafva gifvit anledning till väl-behöflig motion i fria luften, och mellan kl. 5-7 hafva så åter följt »ordinarie» föredragstimmar. Och anmärkas bör, att dagens sista timme i detta stycke fann salarna ännu fyllda af intresserade personer, i hvilkas ansikten ej märktes spår af den trötthet, man kunde ha skäl vänta där. Så föga märkbar var denna trötthet, att de »colloquier» åtskilliga föreläsare, t. ex. hrr Hjärne, Noreen, m. fl. välvilligt anordnade kl. 7,30-8,30 om aftnarna, voro lifligt besökta. Det enda »missnöje», ifall man så kan säga, som spordes, var öfver omöjligheten att kunna vara på mer än ett ställe åt gången, hvarför man, hur man än ställde det, alltid gick miste om något af värde.

Det hela har varit en enda stor högtid, hvars högsta och mest gripande moment var gudstjensten i Mikaelskapellet, där pror fessor Rudin talade ord, fulla af kristen visdom.

Det löfte, som vid fjorårets folkhögskolemöte gafs af professorerna Hjärne, Lundell, Almkvist, Noreen och docenten v. Schéele, har i sanning i år på ett glänsande sätt af dem förverkligats.

Cecilia Bååth-Holmberg.

Slutord.

Ni frågar: hvad vinning hafva sommarkurserna skänkt oss?

Under det vyerna vidgats, hafva vi blifvit förödmjukade, så att vi kommit ett steg närmare till insikt om vårt icke-ve-tande, vårt sinne har föryngrats, vår själ blifvit mera törstande; kort sagdt, vi gå härifrån såsom »längtans män», såsom lärjungar, som vilja mera höra och fråga.

L. J. Leksell.

FÖR DAGEN.

Folkskollärarnes fortbildnings-fråga på väg mot sin lösning.

Sedan början af 80 talet har bland folkskollärarne rådt en för hvarje år allt mer stegrad åtrå efter tillfälle till för-värfvandet af djupare och mera omfattande kunskaper än seminarierna meddelat dem. Orsaken härtill har varit erfarenheten därom, att folkskolläraren jämt och ständigt vid sitt arbete stöter mot gränserna för sitt eget vetande, och att detta inträffar oftare ju mera folkskolan växer till. Det har därför varit en stående fråga vid förhandlingar lärarne emellan: hvar och på hvad sätt skola vi kunna vinna ytterligare utbildning för vårt kall?

Många vägar hafva blifvit försökta med mera eller mindre framgång. Fortbildningskurserna i de större städerna hafva endast af ett fåtal kunnat användas, och då de pågått samtidigt med tjänstgöringen, har det äfven för dessa städers lärare mött nästan oöfverstigliga svårigheter att vinna någon tid för verkliga studiers bedrifvande.