Svensk Läraretidning: 1893

N:r 36

SVENSK LÄEAEETIDNING.

439

uppvisade tidsskedenas sammanhang och Kristus som historiens medelpunkt - de,t förstod han. Vidare fick han genom att höra Steffens klart för sig, hvilken makt som kan ligga i ett verkligt lefvande, an-derikt ord. Han hade förut icke haft någon föreställning om, att man kunde tala från en kateder utan att uttråka sina åhörare, men därom fick han en annan erfarenhet, så snart Steffens öppnade munnen. Med denna erfarenhet hänger den starka tro samman, som G. under hela sitt lif hyste till det fria ordets makt. Och skolan skulle enligt hans mening i synnerhet vara en »ordets skola», där läraren vore något mera än en blott exa-minator; han skulle berätta för barnen och lägga in något af sin personlighet i hvad han berättade.

I förbigående blott är tillfälle här omnämna, hurusom Öhlenschlägers skaldskap påverkade G. så till vida, att han fick höga tankar såväl om poesien i allmänhet som om dess användbarhet i skolan samt kom till att frambringa skaldeverk (»Optrin af Kaempelivets undergång i Norden»), som af många sättas framom Öhlenschlägers berömda nordiska dikter.

Från 1805 till 1808 uppehöll sig Grundtvig på ön Langeland som informator på en herregård. Här var det som han upplefde något, hvarom han flera gånger har uttalat sig; bland annat i följande bref till sin vän Molbech:

Jag såg en kvinna, och jag - kärlekens kallaste, bittraste hånare - älskade henne från första dagen så djupt, så glödande, som det

är en människa möjligt.------Dock var denna

lycksalighet kort; ty jag behöfde blott veta, att jag älskade, för att blifva i högsta grad olycklig. De yttre förhållandena stodo som en oöfverstiglig mur emellan oss*, och naturen hade dessutom befäst ett djupt svalg mellan våra hjärtan, ö, huru har jag icke kämpat emot denna frambrytande, växande lidelse! Dock allt förgäfves. År runno bort, och svag som jag var, greps jag af det mörkaste svårmod. Ack, jag vandrade mörka, villsamma stigar, ty jag hade intet hem. Denna världen var stängd för mig, och jag saknade kraft, och hvad mera var lust att skapa mig en ny.

Denna olyckliga, obesvarade kärlek blef för Grundtvig så att säga invigningen till hans lifsgärning, som till stor del fick sin egendomliga styrka, sin räckvidd och sin prägel genom det rika poetiska källsprång, som bröt fram ur den sårade ungersvennens hjärta.

Men liksom Dantes diktning präglades ej allenast af hans sorg öfver Beatrices död utan också af hans sorg öfver fäderneslandets nöd, af hans kamp och längtan under landsflykten, så fick också Grundt-vigs diktning och hela sträfvan en prägel af hans likartade erfarenheter. Och såsom Dante efter sina stora sorger kastade sig med hela sin själ på historiska och teologiska studier, så gjorde Grundtvig på samma sätt. Dessa studier buro frukt i en hel del skrifter, som väckte den lärda världens uppmärksamhet, och han hade utsikt till en lysande vetenskaplig bana, då hans fader 1810 önskade honom till kapellan

* Hon var nämligen gift.

(adjunkt), en kallelse som han ansåg sig böra hörsamma, huru svårt det än kändes.

Under förberedelsen till den inträdespredikan, som han därför skulle hålla, kom han att lifligt känna kyrkans betryckta ställning, .och hans predikan blef både en anklagelse och en vemodig utredning af den frågan: »Hvarför är Herrens ord försvunnet från hans hus?» Denna predikan »gaf Köpenhamns prästerskap anledning att grundligt blottställa sig». Man anklagade nämligen G. och ville hafva honom utstruken ur förteckningen på teologie kandidater. Men saken slutade med en varning.

Denna både löjliga och förtretliga händelse göt nytt allvar i hans sinne, och under tiden genomgick han en religiös kris. En afton på hösten 1810 läste han i Kotzebue's Preussens historia ett hån af »det murkna korset», och strax sprang han upp med den föresatsen, att han skulle tvinga människorna att böja sig för detta kors, som de hånade. Nu följde ett par månader af stilla svärmeri, hvarunder han läste bibeln, i synnerhet profeterna, Luther och Kingos psalmer, sysselsatte sin tanke med korstågen och diktade »Väckelsesånger». Detta drömlif slutade med, att han gjorde sig själf den frågan: »Är du själf en kristen, har du själf dina synders förlåtelse?» en fråga, som från synernas berg bragte honom ned till korsets fot, och som föll med klipp-tyngd på hans hjärta och sluligen gjorde honom sinnessjuk. Från denr*a^»»juk^om tillfrisknade han dock jämförelsevis hastigt, så att han redan den 29 mars 1811 kunde prästvigas såsom faderns medhjälpare.

Samtidigt förlofvade han sig med den 24-åriga prästdottern Elisabeth Blicher. Härmed slutar Grundtvigs ungdomslif, som varit så rikt på händelser, att man godt kan förstå, att han alltid ansåg ungdomstiden såsom grundläggande för människans lif, såsom den rätta lärotiden, som det gällde »att icke lämna åt andens och alla djupare känslors svurne fiende». Ungdomen är lifvets blomstringstid, och ägget till den mask, som förstör frukten, lägges redan i blomman.

*

Det begränsade utrymmet för denna uppsats tvingar mig att förbigå Grundtvigs tvååriga, innehållsrika tjänstgöringstid i Udby (1811-13), hans litterära strider och vetenskapliga sysselsättningar under hans första tjänstledighet (1813-21), hans prästerliga tjänstgöring och kamp mot rationalismen (1821-26) för att med några ord dröja vid hans arbete under hans andra tjänstledighet (1826-39).

Genom sitt intuitiva geni hade han 1824 fått klarhet öfver, att den apostoliska trosbekännelsen, detta kristendomens uråldriga symbolum, icke allenast går så långt tillbaka, som man historiskt kan uppvisa, utan förutsattes och spåras i nya testa-menfets heliga skrifter som sammanfattning af Guds frälsningsgärningar för oss. Han erkände inga andra »dogmer» än dem, som innehållas i detta »trons ord», men å andra sidan häfdar han, att kyrkan skall

betrakta dem som affällingar, hvilka förkasta denna trosbekännelse. Denna kyrkliga ståndpunkt, hvilken åt honom skapade skiljegränsen mellan det väsentliga och det oväsentliga, mellan kristen tro och teologisk uppfattning, hade naturligtvis stort inflytande på hans åsikter om religionsundervisningen, som enligt hans åskådning skulle vara så litet dogmatisk och så mycket historisk som möjligt. I det gamla testamentets bibelhistoria såg han det yppersta medel att förklara trons första artikel: den evige Guden, skapelsen och Guds faderliga ledning; det nya testamentets evangeliska berättelser sluta sig noga till den andra artikeln, och apostlarnes och kyrkans senare historia är en lefvande illustration till den tredje. Religionsundervisningen skall alltså företrädesvis bestå uti biblisk historia och kyrkohistoria, upplif-vad af sånger, ej ämnade till utanläsning utan till att sjungas, hvarigenom det berättade blir mera kärt. Som bekant har G. senare utgifvit »Sangvserk til den danske kirkeskole» (pris 1: 85). *

Folkhögskoletanken hade hägrat för Grundtvig från hans ungdom. Men efter 1830, då folket kallades att deltaga i fäderneslandets angelägenheter (till en början blott som rådgifvare), och då frågan om Sönderjylland blef brännande, tröttnade han icke att framhålla nödvändigheten af en för alla samhällsklasser gemensam undervisning om allt, som är verkligen danskt, om allt som angår konung, folk, fosterland och modersmål (»Det danske firklö-ver»), hvarigenom han ville »slå en bro», som kunde förena allt danskt och alla danskar och göra folket skickadt till att med ära och lycka deltaga i arbetet för fäderneslandets bästa.

En sådan undervisning, afsedd för alla danskar i ungdomsåren, skulle i sina grunddrag vara »historisk-poetisk», och han sökte i en rad skrifter såväl utreda saken, väcka folkets och regeringens intresse för den som ock att ordna stoffet åt de blifvande lärarne. Hans afhandlingar om nödvändigheten och beskaffenheten af en sådan skola äro samlade i en billig, lätt tillgänglig bok med titeln »Småskrifter om den historiske höjskole». Hans »Håndbog i verdenshistorien», hans »Nordiske mytho-logi» (1838), hans »Krönikerim» och »Mands minde» afse att gifva stoff åt lärarne i ungdomsskolan. Till dessa skrifter må här hänvisas. Jag vill dock fästa uppmärksamheten på ett enda ställe i »Mands minde», där G. framhåller nödvändigheten af en sådan ungdomsskola som en bro, en mellanlänk mellan folket och dess skalder, såvida icke folket skall blifva allt fattigare under en tid, då diktningen lefver och blomstrar.

Då Kristian VIII i slutet af år 1839 besteg tronen, blef utsikten att förverkliga G:s tankar ljusare och ljusare. Drottningen var honom mycket tillgifven, och konungen hade tillräckligt öppen blick för att fatta hans tankegång, och att tiden allt starkare kräfde en fosterländsk ungdomsskola.

Drottningen utverkade i början af år