Svensk Läraretidning: 1893

Vi hafva i själfva verket afslutat vår kritik och hafva endast några biomständigheter atfc tillägga.

Då H. i sin »Metodik» säger (sid. 37): >Den proportion, som man vanligen antagit för lilla och stora alfabetets bokstäfver, förhåller sig som 1:3 - vi tala här om medelstor, icke om rubrikstil, för hvilken andra proportioner böra gälla»; så framgår häraf endast, att proportionen mellan stora och små bokstäfver i rubrikstilen icke förhåller sig som l : 3, men hurudant förhållandet där skall vara, får man icke veta. Då han (sid. 17) om tab. 13 säger, att »den visar för öfrigt hur somliga bokstäfver som s, o, r, x och v vid sammanbindning uppifrån antaga en något förändrad form»; så är klarligen utsagdt, att H. först inöfvar bokstafsformerna på ett visst sätt, men sedermera, då barnen skola lära sig sammanbinda dem, inöfvar andra bokstafsformer, så att det hör till systemet, att en bokstaf kan variera till form och regel! Enligt Påhlmanska metoden förändras aldrig form och regel.

H. förenar med sin metodlöshet en stor dosis naivitet eller, som vi frukta, snarare kalkyl I hans bok »Om skrifning och skrifundervisning», där han för öfrigt låtit aftrycka alla de pennskaft och korkbitar, som förekomma i Sonneckens priskurant, få vi veta, att H, uppfunnit »ett nytt pennhåll», hvarmed man kan skrifva med mycken raskhet, »men skönskrift blir det i regeln ingalunda». Då vi undervisade H. i s. k. »Amerikanskt manuskript», som helt enkelt icke kan skrifvas med något annat pennhåll, så lärde han sig nämnda pennhåll af oss. Men hvarken H., vi eller ens amerikanerne hafva uppfunnit det. Det är tvärt om urgammalt och har allmänt begagnats tills den engelska skriften vann insteg, - i Frankrike, enligt Myhlhausen, ända till 1830-talet. Vi kunna därföre taga det för gifvet, att månget gammalt mästareverk i skönskrifningskonst, för hvilket H. måste lyfta på hatten, just är utfördt med ett pennhåll, som han inbillar folk att han hittat på.

Om dje metodiska skriföfningarnes sluttabell (28) säger han i sin metodik (sid. 18): »Efter åtskilliga engelska arbeten äro på denna tabell upptagna flera sådana lättskrifna och praktiska bokstavstyper, som förekomma i allmänna lifvet, men ofta missbildas. För öfrigt afser tabellen att visa stilens utveckling till handstil. Tydligt är att denna tabell ägnar sig endast för mycket försigkomna elever, då verklig stadga vunnits.»

Hela passagen gör på oss ett egendomligt »personligt» intryck, ty de åtskilliga »engelska bokstafstyperna» hafva ju vi lärt honom och de voro då för honom föga »lättskrifna», så

att han »missbildade» dem ofta. Hvad exempelvis B. P. angår, hvilken »engelska» form vi begagnat i vår namnteckning, långt innan vi sågo denne H., minnas vi nog, huru han stretade för att efterapa dem. Ännu värre svårighet gjorde honom den tjocka slängen som vi använda under vår namnteckning. Det förargade honom särdeles, att han ej kunde få den lika tjock och vi se af hans förskrift och skrifböcker, att han ännu får nöja sig med en mycket tunnare släng. Tydligt är, att H., ehuru vår »mycket försigkomne lärjunge», härutinnan icke »vunnit verklig stadga», men så har han också bland sina ordspråk upptagit, att »Rom byggdes icke på en dag». Summa summarum: hans »engelska bokstafstyper» äro hämtade icke fråft England utan från vårt skrifinstitut.

Slutligen må anmärkas de i tab. 26 som öfning upptagna »Uppfinningar och framsteg», emedan eleven här får skrifva notiser, som äro alldeles oriktiga:

»Skrifkonsten anses uppfunnen af egypter och fenicier omkring år 1700 f. Chr» - Den egyptiska skrifkonsten är urgammal, ty man har hieroglyfiska monument, som antyda en föregående utveckling, från 4000-3500 f. Chr. När fenicierna lärde konsten af egypterna vet man ej, men antager, att det skedde genom det semitiska herdafolket Hyksos' 500-åriga herravälde öfver nedre Egypten omkring 2000 f. Chr.

»Skrifstilens nuvarande form uppkom i England och Frankrike omkring år 1756.» - Den korn däremot från Holland, därifrån till England och från England 1807 till Frankrike.

»Papperet var kändt i Kina 160 år f. Chr., men i Europa först omkring 710 år efter Chr.» - Papper har fått sitt namn af papyrus, som är urgammalt. Den s. k. Papyrus Prisse, den äldsta bok, som finnes, daterar sig från 2500 f. Chr. Naturligtvis voro papyrus och senare pergament kända och begagnade i Europa långt före Christi födelse.

»Stålpennan uppfanns af engelsmannen Wise år 1803.» - Om H. någon gång kommer till museet i Köln, kan han få se liknande pennor från romartiden. De första engelska stålpennorna blefvo för allmänheten tillgängliga 1830-1832, då Mr. J. Perry i London, sedan flera misslyckade försök först blifvit gjorda, lyckades framställa dem.

Visserligen har H. icke åtagit sig att lämna några historiska notiser, men en som vill vara »pedagog» i skrifkonsten bör akta sig för att uppenbara sin skröplighet genom att låta barnen skrifva »bockar» inom hans egen lärarebranch. Af det ena ovederhäftiga sluter man till det andra.

Malmö 1893, Skinska I4thf Aktiebolaget,