Svensk Läraretidning: 1893

52

Så vidt undertecknade kunna inse är den enda tidsenliga lösningen af småläro-verksfrågan den, för hvilken andra kammaren uttalade sig redan vid 1868 års riksdag, nämligen småläroverkens ersättande med praktiska Öfverbyggnader på folkskolan.

Huruvida man nu, liksom 1868, vill kalla dessa Öfverbyggnader »högre folkskolor» eller förse dem med något mera tilltalande namn, t. ex. mellanskolor, borgareskolor, kommunalskolor, realskolor e. d., torde betyda jämförelsevis mindre. Af synnerlig vikt är däremot, att de verkligen ställas öfver folkskolan, icke vid sidan däraf. Endast därigenom kunna de, såsom vi förut framhållit, undgå att skada folkskolans utveckling. Endast därigenom kunna de ock själfva komma att göra någon vidsträcktare nytta. Allmänt har nämligen antagits, att dessa skolors kurs borde vara genomgången vid ungefär 15 års ålder. Sättes nu inträdesåldern till 9 år, så medför detta tvänne svårigheter, som i hög grad komma att inskränka det gagn, ifrågavarande läroverk eljest skulle kunna hafva med sig. För det första måste de då blifva sex-klassiga, följaktligen tämligen dyra och på grund häraf äfven jämförelsevis fåtaliga. För det andra kan deras betydelse då endast blifva mera lokal; liksom de nuvarande småläroverken måste de nämligen komma att användas så godt som uteslutande af läroverksstaden själf samt dess allra närmaste omgifning - detta af det helt naturliga skälet, att tänkande föräldrar ej utan synnerligen tvingande grunder sända sina små ur hemmet vid så unga år.

Fastställes däremot inträdesåldern till fyllda 12 år, så begränsas kursen till 3 år, och skolorna blifva väsentligen billigare samt kunna med användande af samma totalkostnad upprättas i långt större antal. De kunna då äfven komma till nytta för vida större områden, enär 12-15-åringen icke är på långt när så beroende af hemmet och så bunden vid dess vanor och förhållanden som 9-12-åringen.

Till förekommande af att förevarande läroanstalter i likhet med de nuvarande småläroverken skulle blifva skolor nästan uteslutande för läroverksstadens egna barn, synes oss dessutom såsom villkor för statsbidrag böra stadgas, att de skola vara tillgängliga äfven för barn utom den kommun, som de tillhöra (möjligen dock mot någon mycket låg afgift).

Mot den af oss föreslagna inträdesåldern har egentligen endast ett hufvudskäl blifvit andraget, nämligen att undervisningen i främmande språk icke ens i sådana skolor skulle kunna anstå till fyllda 12 år. Detta skäl kunde möjligen låtit höra sig, ifall vi föreslagit, att inträdesåldern äfven vid det allmänna läroverket nu skulle sättas vid nämda höjd. Så länge det emellertid gifves rikliga tillfällen att börja läsa tyska vid 9 eller 10 år såväl vid de fullständiga som de femklassiga läroverken, kunde det väl icke skada att inom någta skolor få pröfva, hvad man genom användande af den moderna, rent praktiska språkunder-

SVENSK LÄEAEETIDNING.

visningsmetoden skulle kunna uträtta med lärjungar, hvilka under en fullständigt genomgången folkskolekurs erhållit en solid underbyggnad i modersmålet och andra svenska ämnen. Svagare än resultaterna af tyskläsningen i läroverkens nedersta klasser enligt kännares utsago hittills varit torde de knappast kunna blifva. *

I fråga om de närmare grunderna för den af motionärerna föreslagna nya skolorganisationen hänvisa de till motiveringen för deras vid förlidet års lagtima riksdag väckta motion i ämnet (se denna tidning n:r 5 och 6 år 1892).

Ett 2O-tal skolmotioner

hafva i år blifvit väckta inom andra kammaren. Inom första kammaren har däremot i år icke framställs ett enda förslag rörande skola eller undervisning.

Tyska språket

vill redaktör C. Buloiv skall blifva obligatoriskt läroämne vid folkskollärare-seminarierna, för att det sedan må kunna införas äfven i folkskolans högre klasser.

Kostnadsfri undervisning

i rätt- och välskrifning samt räkning vill folkskolläraren O. V. Svensson i Ryda-holm, att staten skall bestå de bevärings-ynglingar, som icke hafva nöjaktiga kunskaper häri, och föreslår han därför i en inom andra kammaren väckt motion, att minst två timmars daglig undervisning i nämda ämnen skall under öfnings-tiden lämnas dessa ynglingar.

Utvidgning eller indragning?

Årets läroverksproposition har haft till följd flera enskilda motioner i andra kammaren: rektor A. V. Nilsson och häradshöfding D. G. Resladius önska ytterligare utvidgning af läroverken i Falköping och Alingsås, och hr E. A. Zotterman vill hafva en samskola i Motala. I motsats härtill yrka hrr Fridtjuv Berg och E. Hammarlund, att samtliga ännu kvarvarande treklassiga allmänna läroverk äfvensom pedagogier måtte indragas.

Två kofodersmotioner

föreligga i år. Hr E. A. Zotterman vill helt enkelt hafva kofodret utbytt mot 100 kr. utan något som helst bidrag från staten. Hrr N. Nilsson i Skärhus och N. Svensson i Olseröd hafva däremot upptagit det af hr K. E. Holmgren i fjor framlagda förslaget om statsbidrag med 66 kr. 67 öre, i det fall att kofodret ersattes med 100 kr. -- ett förslag hvilket som bekant föll af den anledningen, att första kammaren nekade gemensam omröstning.

De högre folkskolorna

äro i år föremål för icke mindre än tre riksdagsmotioner: representanten för Falkenberg, borgmästaren A. M. Lundberg,

önskar, att högre folkskolor må kunna upprättas åtminstone i sådana städer, som icke hafva allmänt läroverk; adjunkten V. Vahlin vill, att det nuvarande statsanslaget för de högre folkskolorna må få användas till högre folkskolor »eller med dem jämförliga enskilda läroanstalter» äfven i städerna; och folkskolläraren A. F. Liljeholm förnyar sitt fjorårsförslag om en läroplan för dessa skolor, för hvilket ändamål han begär ett anslag af 4,000 kr., hvarjämte han nu tillika påyrkar, att högre folkskola må kunna upprättas äfven i stad.

En fullständig folkskolestadga,

afpassad för våra större städer och afsedd att tillämpas i de städer och större landtkommuner, som däraf vilja begagna sig, ifrågasattes af hr E. Hammarlund, som i en riksdagsmotion hemställt, att k. m:t måtte utarbeta en dylik stadga. För närvarande är ju förhållandet det, att vi vid sidan af den allmänna folkskolestadgan hafva flera olika stadgar gällande för de större städerna. Olägenheterna af en dylik mångfald stadgar torde ligga i öppen dag. För både lärare och skolråd är det på dessa orter ganska vanskligt att hålla reda på, hvad som verkligen är gällande skolstadga. I några fall, särskildt beträffande Stockholm, är därjämte stadgan betydligt föråldrad, hvilket är mindre att undra på, då den utarbetats med hänsyn till förhållandena för 30 år sedan och ej undergått några nämnvärda förändringar därefter.

Elfte allmänna svenska folkskolläraremötet. Bestyreisen hade i fredags sitt konstituerande sammanträde. Af de utsedde ledamöterna, som alla mottagit uppdraget, hade grosshandlaren H. Ahren-berg anmält förhinder att denna gång närvara, och hade i hans ställe inkallats förste suppleanten kamrer A. Henriksson.

Vid sammanträdet företogos följande val:

till ordförande i bestyreisen folkskoleinspektören d-.r J. M. Ambrosius;

till vice ordförande Öfverläraren Joh:s Johansson ;

till sekreterare folkskolläraren J. Ohlander;

till kassaförvaltare folkskolläraren Gustaf Johnsson.

Alla valen skedde med slutna sedlar och utvisade för samtliga de valde så godt som enhällig kallelse.

Nästa sammanträde hålles den 11 dennes.

Till folkskoleinspektör inom Sunnerbo och Västbo kontrakt efter aflidne kontraktsprosten H. S. Östberg är för åren 1893-98 förordnad vice komministern J. A. Franzén mot ett arvode härför af 500 kr. Pastor Franzén blir sålunda folkskoleinspektör i hela den del af Jönköpings län, som tillhör Växjö stift, samt därjämte i Sunnerbo kontrakt af Kronobergs län. Hans inspektörsarvode utgör sammanlagdt 1,200 kronor.