Svensk Läraretidning: 1893

SVENSK LÄRARETIDNING.

51

träffande de då ifrågasatta »kommunalskolorna».

8. Läroverk af detta slag må kunna upprättas på alla sådana orter, där behofvet af en dylik bildningsanstalt gör sig så kännbart, att vederbörande kommun vill åtaga sig de på dess del belöpande utgifterna.

*

I motionen redogöres till en början för de olika lösningar af småläroverksfrågan, som blifvit föreslagna, nämligen: 1) små-läroverkens ersättande med s. k. borgareskolor, parallella med folkskolan, 2) deras ersättande med praktiska Öfverbyggnader på folkskolan, 3) deras totala indragande utan att omedelbart ersättas med något annat, 4) deras bibehållande och utvidgande till större öfverensstämmelse med de femklassiga och de fullständiga läroverken.

Efter en närmare granskning af dessa olika förslag öfvergå motionärerna till att särskildt yttra sig om årets läroverksproposition. Härom heter det i motionen:

Den vid innevarande riksdag framlagda propositionen är i flera stycken öfverensstämmande med den af 1892. Äfven nu föreslås, att de treklassiga läroverken på vederbörande kommunalstyrelses begäran må kunna utvidgas till femåriga »mindre läroverk» med samundervisning.

I ett afseende är emellertid den nu föreliggande propositionen mera allmänt hållen än sina föregångare. Det framgår af densamma, så vidt vi kunnat se, icke med full visshet, huruvida de nu föreslagna »mindre läroverken» skulle äga dimissionsrätt till någon viss klass af de fullständigare läroverken eller icke.

Å ena sidan synes åtskilligt tyda på, att någon sådan dimissionsrätt icke vore åsyftad. Meningen skulle alltså vara att nu upprätta ungefär sådana »själfständiga borgareskolor», som de af 1870 års kommitté projekterade, ehuru visserligen med den af tidsomständigheterna påkallade ändringen, att de nu skulle anordnas såsom samskolor.

Hvad som i synnerhet talar för denna tolkning af den k. propositionen är det förhållandet, att de »mindre läroverkens» undervisningsplan skulle blifva alldeles densamma, som den 1885 års flickskolekommitté uppgjort för de af densamma förordade samskolorna. Men nämda kommitté förklarar uttryckligen, att denna undervisningsplan ej bör ifrågakomma på andra orter än sådana, »där man icke behöfver kräfva af skolan, hvad gossarne beträffar, någon grundläggning för lärda studier utan endast bibringandet af ett kunskapsmått, som kan anses motsvara det praktiska lifvets behof för de många, som icke fortsätta studierna utöfver 15-till 16-års åldern» (Undersökning af Sveriges högre flickskolor s. 266). Samma kommitté betonar upprepade gånger, att dess undervisningsplan för samskolor alldeles icke är afsedd för sådana elever, som vilja öfvergå till de allmänna läroverken för gossar. Den yttrar härom (i sitt utlåtande s. 269):

»Det uppgifna kunskapsmåttet kan icke blott anses tillräckligt för det stora flertalet flickor, som icke fortsätter studierna utöfver 16-års åldern; det kan ock anses innebära den grundläggande bildning, som är behöflig för de många gossar, som icke ägna sig åt lärda studier, utan vid nyss nämda tidpunkt välja något praktiskt yrke. Enligt den sista läroverkskommitténs betänkande utgöra nämligen de från lägre läroverken afgångna lärjungar, som efter afgången fortsätta studierna vid annat läroverk, endast följande procent af hela antalet afgångna: från de femklassiga läroverken 40,9 %, från de treklassiga 37,1 %, från de tvåklassiga pedagogierna 33,2 %, från de enklassiga pedagogierna 21,6 %. Skolorna på ifrågavarande orter böra således, om de skola tillgodose det öfvervägande flertalets behof, vara så inrättade, att de icke utgöra lägsta klasserna af ett läroverk, som afser att bereda till akademiska stadier, utan hafva till mål att meddela den grundläggande bildning, som i allmänhet kan anses erforderlig för dem, som vilja ägna sig åt praktiska värf.»

Då de af flickskolekommittén föreslagna samskolorna alltså icke skulle vara likartade med goss-läroverkens nedre klasser och icke äga dimissionsrätt till deras öfre, och då de till hela sin karaktär synas vara identiska med de af ecklesiastikministern nu förordade, torde man häraf kunna draga den slutsatsen, att äfven dessa senare skulle sakna nämda dimissionsrätt och alltså icke kunna användas af det jämförelsevis stora antal lärjungar, »söner till ämbets-och tjänstemän, förmögnare borgare och den kringliggande traktens allmoge», hvilka anlita småläroverken hufvudsakligen för att »i sin hembygd få börja med att pröfva sin förmåga för lärda studier, som sedan vid ett högre läroverk kunde fortsättas».

För den händelse det verkligen är meningen, att de treklassiga läroverken nu skulle (under namn af »mindre läroverk») ombildas till »själfständiga borgareskolor», sidoordnade med allmänna läroverken, men till hela sin riktning med dem olikartade, så kvarstår å andra sidan det i föregående k. propositioner anförda sakförhållandet, att vederbörande kommuner alls icke velat veta af några undervisningsanstalter af dylikt slag, samt att saknaden af dimissionsrätt måste »betaga kommunernas medlemmar, särskildt de mera inflytelserika bland dem, allt lifligare deltagande för dessa skolor».

Hvilken meningen nu än kan vara - antingen att ersätta småläroverken med »borgareskolor» eller att utvidga dem till större öfverensstämmelse med de fullständigare läroverken - synes oss den lösning, som småläroverksfrågan härigenom skulle erhålla, vara allt annat än lycklig.

I förra fallet finge man en ny skolart, som antingen själf skulle föra ett tynande lif eller ock komme att utöfva en hämmande inverkan på folkskolans naturliga utveckling. Ju mer våra folkskolor förbättras, ju allmännare inses ock behofvet af en fortsättningskurs, där de lärjungar, som fullständigt genomgått den »egentliga folkskolan» och äro i tillfälle att ägna ännu några år åt sin förberedelse för lifvets värf, kunna få inhämta de praktiskt medborgerliga insikter, för hvilka de först nu, under den s. k. Öfvergångsåldern, vinna tillräcklig mognad. Dylika fortsättningskurser, benämda »högre folkskolor» eller

»borgareskolor», hafva kommit till stånd i åtskilliga af våra städer, exempelvis i Malmö och Gäfle. Att så beskaffade Öfverbyggnader på folkskolan, trots det stora behofvet, ännu ej blifvit allmänna, beror helt enkelt därpå, att staten icke lämnar bidrag till andra »högre folkskolor» än sådana, som äro belägna på landsbygden. I än ytterligare grad skulle deras utveckling försvåras, ifall »borgareskolor» med en inträdesålder af 9 eller 10 år blefve upprättade. Med den äflan att till snart sagdt hvad pris som helst skaffa sina söner en »lärd» uppfostran, hvilken äfven inom den lägre medelklassen i städerna är så vanlig, skulle nämligen en mängd af de föräldrar, som nu låta sina barn gå i folkskolan, taga dem ut ur denna och sätta dem i en läroanstalt, där de genast vid 9-10 års ålder finge »studera främmande språk», men där de tillika på samma gång komme i åtnjutande af en utbildning, som skulle hetas vara speciellt »praktisk». Folkskolan i städerna skulle härigenom löpa stor fara att åter blifva uteslutande »proletärskola». Att en sådan utveckling ingalunda kan anses önsklig, torde vi knappast behöfva påpeka.

I andra fallet åter (nämligen i händelse de utvidgade småläroverken finge dimissionsrätt) skulle den föreslagna läroverksreformen medföra endast ett väsentligt resultat: en ytterligare ökning i tillströmningen till studentexamen. Med bibehållande af sina 35 fullständiga läroverk och sina 23 femklassiga skulle vårt skolsystem få sina 17 treklassiga läroverk (och kanske äfven sina 4 pedagogier?) så utvidgade, att äfven de hädanefter kunde skicka sina elever omedelbart till gymnasialklasserna. Efter att under mansåldrar hafva beskärmat sig öfver massproduktionen af studenter och det s. k. litterära proletariets oroväckande tillväxt, skulle man låta hela arbetet med läroverkens organisation utmynna i en åtgärd, som omedelbart ledde till ökande af dessa så bittert öfverklagade olägenheter!*

* För att visa, att obenägenheten för den upprepade gånger föreslagna, men det oaktadt till sin egentliga karaktär ännu så obestämda nya skolarten finnes äfven på andra håll än bland folkskolans närmaste målsmän, taga vi oss friheten att anföra några träffande ord härom i tidningen »Vårt Land» för den 17 december 1892. Efter en redogörelse för »kommunalskolornas» plan heter det där:

»Af dessa bestämmelser framgår ju tydligen, att dessa läroverk, om ock ej alltid genast från början, så dock efter hand, ej komme att blifva annat än lägre allmänna läroverk, i de flesta fall motsvarande de tre lägsta klasserna, undantagsvis de fem. Samma inträdesålder, samma läsämnen, med inträdesexamen i högre allmänt läroverk för ögonen, hvarför ock »valet» af främmande språk blefve illusoriskt. Komme man å andra sidan någonstädes att icke taga hänsyn till det allmänna läroverket med dess fordringar och sålunda ville göra skolan till ett helt för sig, då skulle ju - med undantag af ett främmande språk - i henne egentligen icke meddelas annan undervisning än den, som gifves i en god folkskola. Kommunalskolan blefve då endast en något finare folkskola. De något mera välburgna föräldrarnas barn komme att gå i kommunalskolan, de fattigare i folkskolan. Och hvad blefve den förra då annat än den nuvarande pedagogien, ehuru med annat namn?»