Svensk Läraretidning: 1893

62

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 6

borde i samlingsrummet finnas en tvättinrättning med nödiga tillbehör. När en generation genomgått tvättprofvet i skolan, skall det ej vidare vara behöfligt, därom är jag viss.

Ett fullständigt helbad njutes nu sällan af den stora allmänheten i städerna och nästan aldrig på landsbygden - utom vid badort! Förr var förhållandet annorlunda. Då badade alla familjemedlemmarna minst en gång i veckan i den ännu här och där befintliga s. k. »bastun». För att om möjligt ånyo söka upp-lifva denna hälsosamma sed borde i hvarje skola finnas ett badrum, där hvarje skolbarn finge bada minst en gång i månaden för intet och öfriga personer mot en billig afgift.

På baddagen skulle ett visst antal barn bada hvarje timme under uppsikt af en baderska, och efter fullgjordt bad skulle barnen ånyo intaga sina platser i det varma och trefliga skolrummet. Hvilken sällsam och rörande anblick att se ett rentvaget barn på skolbänken. Uppfyllandet af en sådan önskan hör dock ej till det omöjliga. Både i vår hufvudstad och några orter utomlands är den redan satt i verket, och om 100 år torde en skola utan badrum vara en lika stor sällsynthet, som nu en skola med bad.

Med fordran på renlighet i skolan sammanhänger mycket nära fordran på ett begränsadt maximiantal skolbarn för hvarje lärare. Att samtidigt undervisa mer än 40 barn är dessutom en ren tortyr för läraren, i synnerhet när barnen äro fördelade i flera klasser, hvilket nu är det vanliga. Flerstädes kunde en utväg beredas på det sättet, som nu äfven iakttages här och där, att läraren läste med olika afdelningar för- och eftermiddag, men i så fall endast 3 timmar med hvarje afdelning och med 2 timmars middagsrast för läraren. Där ej kan ordnas så eller på annat lämpligt sätt, må en del af skolbarnen hellre undervisas i hemmet så godt ske kan. Ty bättre att skoltvånget viker, än att barnet till följd af dess stränga tillämpande riskerar sitt framtida väl.

Men ett skolbarn måste äfven hafva sitt dagliga bröd och därtill god matlust, annars blir det ej mycket bevändt med dess arbete eller dess framtida hälsa. Det blir därför en af kommunens angelägnaste omsorger att sörja för, att de skolbarn, som ej få äta sin middag i hemmet, i stället kunna i skolan eller dess grannskap få en skål varm mjölk eller närande soppa till sin matsäck.

Vidare får skolan ej undertrycka utan göra allt för att underhålla barnens håg för nyttigt handarbete. Alla skolbarn, både gossar och flickor, måste hafva minst 2 lektioner i slöjd hvarje vecka. På sådant sätt förekommes lättast ungdomens sysslolöshet, som ju erkännes såsom modern till alla laster. Den, som när som helst utan vidlyftiga förberedelser kan använda sina händer på ett nyttigt sätt, förfaller ej gärna till lättja. Men ett sådant arbete är just slöjden. Den kan idkas hvar som helst och på hvilken ledig stund som helst.

Se t. ex. på en flitig kvinna - hennes handarbete följer henne öfver allt, till och med midt i sällskapslifvet.

Ungefär i denna riktning tänker jag mig framtidens folkskola på landsbygden, och den tanken vore väl ej omöjlig att förverkliga. Nödiga medel fattas ej. Hvilka stora uppoffringar göra t. ex. ej både staten, samhället och enskilda oupphörligt och utan knot för att söka hjälpa dem, som råkat i nöd, brott, sjukdom och elände af alla slag, men huru litet utom det nödvändiga göres däremot ej och med hvilken prutmån sker detta ej, när det gäller att förekomma eländet.

Talande exempel på vår kortsynthet i detta fall kunde anföras i mängd. Men jag vill ej trötta läsaren härmed utan blott såsom en illustrerande jämförelse mellan skolan och fängelset anföra, huru strängt man håller på hygienens tillämpande i våra cellfängelser. I dessa skuras två gånger i månaden och hvarje fånge får bada minst en gång i månaden, hvarjämte stor renlighet i allt öfrigt inom fängelset strängt iakttages. Fängelseläkaren har sig äfven ålagdt att ägna synnerlig tillsyn åt luftväxlingen inom fängelset samt att minst en gång i veckan besöka hvarje fånge och göra sig noga underrättad om fängelsets inverkan på hans sinnestillstånd m. m. Detta och mera dylikt visar, att omtänksamhet ej fattas, där den anses vara af nöden. Skada blott, att den kommer väl sent. Men »bättre sent än aldrig», säger ordspråket, och i detta torde ju ligga en smula tröst och möjligen äfven något hopp för framtiden.

FÖR DAGEN.

Småläroverkens ersättande

med borgareskolor,

parallella med folkskolan.

En af de lösningar af småläroverks-frågan, som blifvit föreslagna, är den, att småläroverken skulle ersättas med s. k. borgareskolor, parallella med folkskolan, l den förut omnämda riksdagsmotionen af Fridtjuv Berg och E. Hammarlund heter det på tal härom:

Allt ifrån den tid, då man mera kraftigt började fordra, att de allmänna läroverken icke uteslutande skulle afse studentexamen och därpå möjligen följande universitetsstudier, utan i första hand behofvet af medborgerlig bildning för det stora flertal lärjungar, som vid 15-16 års ålder utgå i det praktiska lifvet, har från de mera konservativa skolmannens sida det yrkandet blifvit framställdt, att för ifrågavarande lärjungar borde upprättas en alldeles särskild ny skolart, påminnande om våra forna »apologistskolor» och motsvarande Tysklands »lägre borgareskolor» (niedere Biirgerschulen).

Dessa nya skolor skulle hafva en inträdesålder af 9 år och alltså vara sidoord-nåde med såväl folkskolan som det allmänna läroverket; de skulle stå likasom midt

emellan båda utan gemenskap med någondera och icke vara inrättade på att mottaga lärjungar från den förra, ej heller att aflämna några till det senare. Den undervisning, som i dem borde meddelas, skulle drifvas efter en helt annan läroplan och t. o. m. efter helt andra metoder än de i folkskolan och i allmänna läroverket för motsvarande årsklasser använda.

Efter upprättandet af en så beskaffad ny skolart skulle, har man menat, allmänna läroverket icke vidare behöfva taga hänsyn till det allt skarpare framträdande krafvet, att undervisningen på dess neder-sladium och mellanstadium måtte afpassas efter det praktiska lifvets behof och endast på gymnasialstadiet hafva universitetsstudierna till hufvudsakligt ögonmärke. Befriadt från sådana lärjungar, som icke ämnade fortsätta till studentexamen, skulle det allt ifrån första klassen kunna anlägga sin undervisning helt och odeladt på denna examen såsom mål. Arbetsfördelningens princip, hvars tillämpande på industriens fält medfört så storartade verkningar, skulle öfverföras på den grundläggande barndomsundervisningens område, och de tre stora skolarterna, allmänna läroverket, bor-gareskolan och folkskolan, skulle utan sammanblandning få utveckla sig oberoende af hvarandra, hvar och en efter sin särskilda egendomlighet.

I enlighet härmed föreslog den år 1870 för läroverksstadgans revision tillsatta kommittén uti sitt den 23 juli 1872 afgifna betänkande, att allmänna läroverket borde ända från bottnen inrättas såsom förberedelseanstalt för studentexamen, vare sig på klassiska eller reala linjen, och att latinet såsom grundläggande språk för båda dessa linjer borde inträda redan i första klassen, men att för de lärjungar, som icke sökte någon »lärd» utan blott en praktiskt medborgerlig bildning, småläroverken borde ombildas till ett slags lägre realskolor eller borgareskolor, hvilka skulle ärfva det gamla namnet pedagogier samt vara jämlöpande med allmänna läroverkets lägre klasser å ena sidan och med folkskolan å den andra.

Mot denna nya skolart reserverade sig visserligen på det bestämdaste åtskilliga medlemmar af 1870 års kommitté, bland dem dåvarande rektorn R. Törnebladh, och intet förslag i den riktningen blef heller af regeringen under de närmast följande åren framlagdt. Inom de allmänna läroverkens lärarekår väckte emellertid yrkandet på »borgareskolor» ej obetydlig anklang. Vid läraremötet i Örebro den 15-17 juni 1881 uttalade sig flertalet för upprättandet af dylika med läroverket och folkskolan parallella »borgareskolor», och yrkandet härpå erhöll då genom tvänne framstående skolmän, hvilka sedan båda insattes i den stora läroverkskommittén af 1882, en motivering, som visserligen torde förefalla de flesta något filosofisk, men som på samma gång är så belysande för de projekterade skolornas egentliga karaktär, att densamma förtjänar att ånyo bringas i erinring, då frågan om småläroverkens framtid nu åter föreligger till afgörande.