Svensk Läraretidning: 1893

N:r 6

SVENSK LÅEAEETIDNING.

63

I kort sammandrag var nämda motivering följande:

Skolväsendets organisation måste motsvara samhällets. Nu är dettas kultur tvåfaldig: dels andlig, dels materiell. Den andliga kulturen behöfver sina särskilda bärare och ledare: jurister, läkare, lärare och präster. Så äfven den materiella kulturen; den kräfver för sin befordran en väl rustad här med skickligt öf-verbefäl och underbefäl samt öfvadt manskap, öfverbefälet bildas här af ledarne för de stora företagen inom handelns och näringarnas område. Underbefälet utgöres af handtverkarne samt de mindre industriidkarne och landtbru-karne m. fl. Gemenskapen består af de egentliga kroppsarbetarne.

Hvar och en af dessa lefnadsställningar kräfver sitt särskilda slag af bildning.

Den andliga odlingens ledare måste känna denna kultur och dess historiska grundval, den antika kulturen, samt för detta ändamål hafva en förtrogen kännedom om de klassiska språken. Den materiella kulturens ledare måste äfven äga vetenskapliga insikter, nämligen i matematik och naturvetenskap samt i de nyare språken, den nyare historien, statskunskapen och geografien.

Underbefälet i den ekonomiska hären måste äga kännedom om naturvetenskapernas viktigare resultat äfvensom en för praktiken tillräcklig kunskap i nyare språk samt internationella ekonomiska förhållanden.

Hvad till sist den ekonomiska härens gemenskap eller de egentliga kroppsarbetarne angår, så måste deras bildning till själfva sin kvalité utgöra något eget och själfständigt; den bör nämligen vara praktisk, nationell och religiös. Rent negativt bör den skilja sig såväl från den vetenskapliga som från den borgerliga bildningen genom frånvaron af all vetenskaplig karaktär och genom obekantskapen med främmande språk.

För meddelande af dessa tre väsentligen skilda bildningsarter, den lärda, den borgerliga och den folkliga, bör gifvas tre däremot svarande skolarter: allmånnao låroverket, borgareskolan och folkskolan. Åtminstone vid 9 års ålder måste i regel valet dem emellan äga rum. Detta bör ock tämligen lätt kunna gå för sig, enär det icke är »så mycket på anlagen, som på föräldrarnas önskningar, som barnets uppfostran beror». Att framskjuta nämda val för att gifva den naturliga fallenheten tid att tydligare framträda är följaktligen onödigt: »de flesta människor äro tämligen jämt begåfvade i alla riktningar och kunna utvecklas till snart sagdt hvad som helst, om ock med litet större lätthet i en riktning än en annan>.*

Såsom förut blifvit nämdt ligger det i den föreslagna borgareskolans idé, att lärjungen där skall undervisas efter en helt annan metod än lärjungen i det allmänna läroverket. Den senare skall, heter det, »så till sägandes i skolan uppdraga kunskapens träd från roten och i lugn afvakta dess fruktsättning, hvaremot den förre får sig frukten serverad genast». I

* Det behöfver väl knappast anmärkas, att hela denna samhällsfilosofiska utveckling är en efterbildning efter tyskt mönster. Det är den spekulative pedagogen Tuiskon Ziller, som utarbetat systemet med de tre parallella skol-arterna: 1) gymnasiet för teologer, jurister, karneralister, medicinare och öfver hufvud alla, som tarfva en på klassiska studier hvilande bildning, samt realgymnasiet (af honom äfven kallad »die höhere Burgerschule») för sådana, som väl behöfva en »högre» bildning, men icke någon klassisk sådan; 2) borgareskolan för handtverkarnes och de själf ägande småböndernas stånd (»die niedere Burgerschule fur den Stånd der Handwerker und der kleinen selb-ständigen Grundbesitzer»); 3) folkskolan för den stora massan (»Masse der arbeitenden Proletarier»),

lärdomsskolan skall gossen icke allenast inhämta vetandets resultater, utan ock lära känna den väg, på hvilken de äro funna; för borgareskolan däremot passar blott en sådan undervisning, som framhåller nämda resultat »och meddelar den åt lärjungen dogmatiskt».

I de moderna språken t. ex. har man inom allmänna läroverket haft en vetenskapligt grundlig kännedom af desamma till mål, och därför - heter det vidare - har här en så bred bas måst läggas, att byggnaden icke mycket skjutit i höjden, hvarför ock de utgående ynglingarne väl hafva möjligheten inne att i en framtid blifva språket fullt mäktiga, men trots skickliga lärare, goda läroböcker och nitisk undervisning icke förmå att praktiskt betjäna sig af detsamma. Inom borgareskolan däremot bör man endast lägga an på att till nödtorft i handel och vandel använda det främmande språket, och där kan man läsa det »parlörmässigt» o. s. v. Härmed sammanhänger, att »borgareskolorna» skulle sakna dimissionsrätt, d. v. s. icke vara beräknade på, att elever från dem skulle öfvergå till de femklassiga eller fullständiga allmänna läroverken.

Enär »borgareskolorna» hufvudsakligast skulle vara till för handtverkarnes, små-handlandenas och de mindre industriid-karnes barn, säger det sig själft, att de skulle hafva sitt egentliga verksamhetsområde på sådana orter, där detta befolkningslager är talrikast representeradt, d. v. s. i de större städerna.

Då k. m:t år 1888 förelade riksdagen ett förslag om upprättande af något, som närmast motsvarade den nu omtalade »borgareskolan», nämligen en sexårig s. k. praktisk bildningslinje, afsedd för deras behof, som vid 15-16 år utgå till det praktiska lifvets värf, så föreslogs ock, att denna »praktiska bildningslinje» skulle anordnas just i våra betydligare industrisamhällen, nämligen i Stockholm (på tre ställen) Göteborg, Malmö, Norrköping, Jönköping och Örebro.

Projektet att ombilda de treklassiga läroverken till borgareskolor innebär således icke blott dessa läroverks ombildning från lärda skolor till praktiska sådana, utan lika mycket deras förflyttning från de mindre städerna till de större.

Den med folkskolan parallella (s. k. själfständiga) borgareskolan afser att vara en skola enkom för medelklassens barn. Häri ligger, att om en sådan skolart komme till stånd och lyckades vinna förtroende, så skulle folkskolan mista just de föräldrar, som bäst kunde verka för hennes sak. Förslaget om »själfständiga» borgareskolor har därför rönt det mest bestämda motstånd från alla mera klarsynta folkskolemän. Redan 1882, året efter det förut omnämda Örebromötet, skref folkskoleinspektören d:r A. O. Stenkula i Malmö därom följande:

Hvar och en, som med någon uppmärksamhet följt folkskolans utveckling i vårt land under de sista årtiondena, har kunnat iakttaga, huru hon, i samma mån hon erhållit bättre

lokaler och materiel, kunnigare och humanare lärare och bättre undervisningsmetoder, lyckats vinna allt större förtroende bland allmänheten, så att äfven förmögnare samhällsmedlemmar i henne insätta sina barn. - - - Men hurudant skulle förhållandet blifva, om den själfständiga borgareskolan trängde sig emellan folkskolan och den lärda skolan? Följden af den falska princip, hvarpå denna skola hvilar, föräldrarnas förmögenhetsvillkor, skulle genast visa sig. Många af de barn, som eljest komme att besöka folkskolan, skulle ingå i borgareskolan, och den förra blefve den nödtvungna tillflyktsorten för de allra fattigastes, dagakarlarnes och proletärernas, barn. Folkskolan skulle därigenom nedsjunka från den ganska aktningsvärda ståndpunkt, hon i den allmänna meningen redan vunnit, till en fattigskola, intresset för henne hos de maktägande i samhället skulle småningom aftaga, om ej alldeles upphöra, och en kastskillnad skulle grundläggas redan i de tidigare åren ej blott mellan den lärda klassen och borgareklassen utan äfven mellan den senare och de egentliga arbetarne. Och tydligt är, att i samma mån intresset för folkskolan svalnade, minskades ock offervilligheten. Men utan stora materiella uppoffringar af samhället kan folkskolan icke gå framåt. Med ett ord, den själfständiga borgareskolan skulle, i stället för att befrämja, i hög grad motverka en god och grundlig folkbildning.

Dessa ord hafva sin fulla tillämplighet ännu i dag.

Förargliga siffror

tyckas de i n:r 4 af denna tidning anförda rörande verkningarna af den nya normalplanen hafva varit. Nya Värmlands-Tidningen söker bortresonera saken med, att »tillökningen i antalet af de barn, som utexaminerats från folkskolan med minimibetyg, är ett glädjande vittnesbörd därom, att många barn, som icke kunna komma längre än till mini-mikunskaper, numera åtminstone erhålla sådana». Förut skulle nämligen en stor mängd barn årligen utexaminerats från folkskolan med fullständiga afgångsbetyg, ehuru deras kunskaper voro så ringa, att de rätteligen ej bort godkännas ens i minimiexamen. Tidningen beskyller alltså lärarne och skolrådsordförandena för att hafva utfärdat minst sagdt oriktiga afgångsbetyg.

»Ondt om folkskollärare,

som vilja antaga plats såsom vikarier, måtte det vara», skrifver en korrespondent till Smålands-Posten. Den plats, som enligt hans uppgift varit ledig ett par gånger utan att skolrådet kunnat skaffa annan vikarie än en pensionerad lärare, har emellertid icke stått ledig-annonserad i Svensk Läraretidning och följaktligen ej heller funnits upptagen å den lista på lediga tjänster, som för hvarje vecka finnes återgifven i ett stort antal svenska tidningar.

Att svårighet här och hvar mött att få en plats besatt med vikarie, torde nog vara riktigt, men detta beror helt enkelt därpå, att platsen varit dåligt aflö-nad. Till bättre vikariat, som varit ordentligt ledigkungjorda, hafva äfven under detta år i regeln anmält sig 8 å 10 sökande.