Sida 101
Den vandrande boklådan.
Under mitt vistande i Stockholm lärde jag känna ett annat original, madam Årlund, eller den »vandrande boklådan», under hvilken benämning hon var mera känd. Om hon verkligen varit gift, det kände ingen, och sjelf tillspord derom eller om något annat som rörde hennes förflutna lif, svarade hon alltid:
»Jag har glömt allt annat sedan jag slog mig på litteraturen.»
Madam Årlund gick omkring och sålde böcker, mest gamla och uppskurna; hon var en antiqvarisk boklåda på två ben, friska och ovanligt rörliga. Man kunde se henne på Norr, i Staden och på Söder under loppet af en enda timme. Hon trippade med ett knyte i hvardera handen, var gul och hoptorkad som ett pergament, men också lika seg som det. Hon köpte sina böcker dels på bokauktioner och dels af enskilde, som icke ville behålla det arbete de en gång läst.
»Ingen läser gerna om en bok, om inte för dess detaljer; men hur många ha väl lust för det!» brukade hon säga, och på denna sats, som nog har sin riktighet, grundade hon sina spekulationer och gjorde, man skulle kunna säga, de bästa affärer.
»Jag köpte Quentin Durward på bokauktion för tjugufyra skilling,» berättade hon en gång; »jag har sedan sålt och återköpt denna bok minst tjugu gånger, hvilket inbragt i kassan minst tio riksdaler, utan att jag behöfver räkna det lilla jag fick, när jag sålde den som makulatur i Nordlanders hökarbod!»
Den »vandrande boklådan» visade sig understundom i sällskap med en flicka af ungefär nitton å tjugu år med
