Sida 206
Ett patronelt pastorat.
En dag under min tjenstgöring som vice komminister i Stockholm inträdde hos mig en betjent i ståtligt livré och, stickande i min hand ett visitkort med inpressad greflig krona och derunder ett klingande namn, framförde sin husbondes begäran om ett besök af mig, så fort min tid det medgåfve, emedan »hans nåd» hade något högst angeläget att säga mig.
Grefvens namn var ett af församlingens förnämsta, och jag hade mycket hört talas derom äfvensom sett personen som bar det, en ståtlig gestalt af några och trettio år, f. d. major vid ett rangregemente, hvarifrån han nyligen tagit afsked för att, såsom det sades, odeladt kunna egna sig åt sina stora egendomar i en af rikets sydligare provinser. Men aldrig hade jag talat med honom eller kunde jag förmoda, att han det ringaste tagit kännedom om min obetydliga person. Följaktligen kände jag mig något öfver-raskad af hans bjudning, men lofvade emellertid att följande dag göra honom min uppvaktning, hvilket jag också gjorde.
»Välkommen, min bäste herr komminister!» började grefven med den mest förbindliga ton i verlden; »jag tror det tinat opp något på morgonen, annars har det varit temligen skarpt i natt, fyra grader kallt, fast vi inte hunnit längre än in i oktober.»
Under dessa ord, hvilka onekligen röjde något intresse för den yttre naturen, förde grefven mig till en soffa, del-vi togo-plats bredvid hvarandra.
»Jag har besvärat er med detta besök,» återtog han; »men jag är nästan säker på att ni skall ursäkta mig der-för. Jag ämnar uttrycka mig lika uppriktigt som kort och
