Sida 265
Ett sjåp.
En sommar vistades jag någon tid hos en inspektor på ett större jernbruk i Roslagen. Jag hade gjort hans bekantskap vid något tillfälle i Stockholm, och han hade bjudit mig till sig. Inspektören åtnjöt mycket anseende i orten och ansågs som en driftig man, hvilken förträffligt skötte sin patrons angelägenheter och lika bra, som jag förmodar, sina egna, ty man uppskattade honom äfven som en ganska förmögen man. Han var i sina bästa år och hade det redbaraste utseende. Han hade några år förut genom döden förlorat sin hustru, och tvänne minderåriga döttrar voro nu föremålen för hela hans ömhet. För deras undervisning hade han skaffat sig en guvernant från Stockholm, öfver hvilken han genast vid min ankomst mycket beklagade sig.
»Vet bror, jag har riktigt fått ett sjåp till lärarinna för mina flickor,» yttrade han; »en bekant i Stockholm rekommenderade henne hos mig, men det tackar jag honom inte för . . . Inte har hon något sätt med barnen, och tafatt är hon i hvad hon tager sig före, och jag trotsar hvem som helst att få något annat ur hennes mun än ja och nej, och dertill ser hon ut som om hon hvarje dag skulle blåsa bort.»
Jag fick snart se guvernanten, och hennes yttre öfverens-stämde temligen med beskrifningen. Tjuguårig, ehuru hon såg ut för att vara endast femton, var hon ytterst spenslig och fin, blond, med blå ögon, dem hon syntes rädd för att visa. Hennes hy var mjellhvit och genomskinlig, rodnande till ibland, utan att man visste hvarför, och jag tviflar på, att hon sjelf visste det. Dock låg det något harmoniskt i det hela, och hennes händer och fötter voro obeskrifligen fina och små. Det var onekligen svårt att få något ord af henne; men man såg tydligen på uttrycket i
