Sida 114
Ett bröllop.
En vinterafton inställde jag mig å tjenstens vägnar hos en mycket förmögen fodermarsk, som bodde på Norr och hvars dotter jag skulle sammanviga med en parmmätare, hvilken likaledes ansågs för en särdeles välbehållen man. Det var följaktligen en af de bättre förrättningar, som kunde falla på en komministeradjunkts lott.
»Det blir allt ett gentilt bröllop, för det är två vaktmästare som passa opp,» yttrade till mig en bröllopsgäst, hvilken på samma gång som jag inträdde i fodermarskens lilla, men vackra våning. Denna var rikt upplyst och vimlade af folk af begge könen. Både brudens far och brudgummen togo emot mig vid dörren och förde mig till ett hörn af salen för att, såsom de uttryckte sig, »tala med mig i hemlighet». Brudens far, fodermarsken, tycktes vara en medelålders man, starkt bygd och med ett bredt, men icke obehagligt ansigte; brudgummen, parmmätaren, kunde vara ungefär några och trettio år, högväxt, gulhårig och med ett rödlett ansigte, som icke heller var så oäfvet.
»Ibland vill hon, och ibland vill hon inte,» började brudens far så lågmäldt som möjligt, »och om hon skulle prata några tokerier, så behöfver pastorn inte det ringaste fråga efter det, utan bara låta det basa.»
»Saken är den, att hon nyligen haft nervfeber,» tillade brudgummen, »och att hon inte alls har reda på sig, ty ibland säger hon ett, medan hon tänker ett annat.»
»Hvem är det herrarne tala om?» frågade jag.
»Dotter min, för tusan!» svarade fodermarsken.
»Min fästmö, kan väl pastorn förstå,» tillade parmmätaren.
