Sida 178
Kärlekens diplomati.
En dag blef en hufvudstadens kyrkoherdar ombedd att besöka en af sina församlingsbor, enkegrefvinnan W**. Kyrkoherden infann sig och mottogs af grefvinnan, ett ståtligt medelålders fruntimmer, som med ett oroligt och bedröfvadt utseende förde själasörjaren in i sitt kabinett.
»Förlåt mig, goda herr doktor, för det jag besvärat,» började grefvinnan; »men ni kan inte föreställa er, hur illa det står till här i huset. . . Min dotter ...»
»Fröken Alma!» inföll kyrkoherden, nu i sin ordning orolig; »det måtte väl inte händt mitt snälla och älskvärda skriftebarn någon olycka?»
»Den största olycka som kunnat hända henne,» svarade grefvinnan; »ack, den välsignade kärleken! . . . Kärleken är ju sjelfva olyckan, herr doktor?»
»Hå,» yttrade den andlige, något lugnare, »utan den olyckan hade säkerligen hvarken jord eller himmel funnits.»
»Må så vara, men tänk er, min bästa doktor, den tokiga flickan har gått och förälskat sig i en skolmästare . . . Min dotter, mitt enda barn, kär i en simpel skolmästare!»
»Hvad heter den skolmästarn?»
»Österberg eller Östergren . . . något på berg eller gren var det.»
»Kan det vara magister Österberg, den unge vikarien i församlingens trivialskola?»
»Ja, så var det. . . herr doktorn känner honom då... Nå?»
»Magister Österberg är en särdeles aktad ung man med godt hufvud och goda kunskaper,» upplyste kyrkoherden; »han är, som kanske grefvinnan vet, en mycket lycklig predikant.»
»Gudnås så visst,» anmärkte grefvinnan.
