Sida 277
En gåfva.
En vinterafton under min tjenstgöring i erkestiftet satt i sin lilla stuga midt i skogen en fattig torparhustru med sitt fyra veckor gamla barn vid bröstet. Mannen låg på sängen och sof, utmattad efter ett tungt dagsverke vid herrgården. Några furustickor brunno i spiseln, belysande den moderliga gruppen. Mellan denna och spiseln stod på golfvet en stor grå katt, blickande än på de brinnande stickorna, än på torparhustrun, liksom öfverlade han med sig sjelf, hvilken plats kunde vara varmare och säkrare för natten, antingen spiseln med sin brasa eller modern med sitt barn. Dörren öppnades, och en gosse om ungefär åtta år visade sig i stugan.
»Så sent du kommer, Grannasjerker,» yttrade torparhustrun.
