Sida 234
Ett barnsöl.
Ett år ett stycke in på trettiotalet vikarierade jag någon kortare tid för en af komministrarne i Maria församling i hufvudstaden. Under denna min tjenstgöring satt jag en afton ensam på min kammare, skrifvande på en aftonsångspredikan för den snart instundande söndagen, då dörren öppnades och församlingens dåvarande kyrkoherde inträdde. Det var Liljenvaldh, nestorn bland Stockholms kyrkoherdar, teologie doktor, ledamot af Nordstjerneorden och riddare af Carl XIII:s orden, en man af stor lärdom, fordom en af hufvudstadens utmärktaste och mest eftersökta predikanter, nu mera skröplig både till själ och kropp, nedtryckt lika mycket af bekymmer som af år.
Presterskapets ständigt och med skäl öfverklagade af-löningssätt, olämpligt och beklagansvärdt redan på landsbygden, är det i än högre grad i städerna och i synnerhet i hufvudstaden. * I den mån en själasörjares krafter och arbetsförmåga aftaga, förtunnas äfven den s. k. Påskboken, hans ordinarie inkomstkälla, och förminskas äfven de s. k. förrättningarna, hvilka småningom öfvergå till det yngre i församlingen tjenstgörande presterskapet. Den stackars doktor Liljenvaldhs tillgångar hade blifvit så reducerade, att han endast egde sängen han låg uti, ett bord och några stolar, så bräckliga, att den exekutiva myndigheten skänkt dem sitt förakt och endast derför låtit dem stå qvar, och den ålderstigne arbetaren i vingården skulle ha lidit den största nöd, om icke ett par af hans embetsbröder i Stockholm jemte några äldre församlingsbor, hvilka icke glömt hvad han förr varit, då och då sett honom till godo.
* Hetta är, som bekaut, nu mera förändrad!.
