Sida 87
Tennfröken.
En vinter och vår biträdde jag församlingens kyrkoherde med att läsa med de flickor, som skulle beredas till sin första nattvardsgång. Vanligtvis öfverlemnas gossarnes ledning åt adjunkten, medan pastor sjelf förbehåller sig flickornas, såsom varande det lättaste och tacksammaste arbetet. Det är både i andligt och lekamligt afseende en stor skilnad mellan en gosse och en flicka af samma ålder. En femton års gosse har ännu långt qvar till sin fulla utveckling, när deremot en lika gammal flicka befinner sig nästan vid gränsen deraf. Skilnaden belöper sig kanske på ett helt tiotal af år. Följaktligen måste hon vara en vida tacksammare jordmån för allt utsäde, så godt som ondt, känslig för minsta daggdroppe och första solglimt, medan det andra könet alltför mycket röjer den stenbundna blåleran, som ofta påkallar både jernspett och plog.
Också kan man icke vara nog försigtig vid ledningen af eller umgänget med en femton- eller sextonårig flicka. Visserligen leker ännu på ytan hela barndomens naivitet och joller, som så oemotståndligt draga en till sig; man tror sig blott ha för ögonen en grund och sorglöst sorlande bäck, endast till för att afspegla alla ljusets nyckfulla färgskiftningar, och man anar icke, hur nära man verkligen står känslornas och passionernas omätliga djup, som så lätt vid minsta fläkt uppröres. Mycket obetänksamt handlar derför den man som icke aktar derpå, utan låter sig alltför mycket hänföras af ungdomens och de gryende behagens stora tjusningsmakt. Den unga flickan, som så ystert skämtar med alla och om allt, tager, märkvärdigt nog, ofta andras skämt för allvar, andras joller för kontant, och innan man vet ordet af, lägra sig på den fina rena pannan vecken af
