Sida 195
Procentarne och deras arfvingar.
För icke just så många år sedan dog här i Stockholm en känd procentare, som allmänt kallades »Myran», ett onekligen alltför vackert och föga passande namn åt en sådan person. Bägge äro visserligen lika idoge och angelägne om att släpa med sig allt hvad de komma ät, utan att sky hvilka vägar som helst; bägge låta trampa på sig, utan att släppa sin börda eller förlora sitt mål ur sigte. En orm, som råkar i myrstacken, skall må så illa, att deraf blifvit ett ordspråk; en gäldenär, som råkar i procentares klor, mår säkerligen icke en bit bättre, och flådda bli de bägge intill bara benen. Men när myran släpar för den gemensamma stacken, det allmänna bästa, så arbetar procentaren endast och allenast för sig sjelf. Den ena nöjer sig med affall af blommor, träd och döda insekter; den andre slukar icke blott sina medvarelsers guld, utan jemväl och ofta nog deras hjerteblod, deras heder. Dock är det blott på guldet procentaren håller, och sätter han något värde på hjerte-blodet och hedern, så är det endast i den mån de kunna tjena som hypotek, men bland hypotek anser han dem säkerligen för de sämsta.
Den myra, hvarom här är fråga, hade i sin ungdom varit farmaceut och kallades äfven för provisor. Men detta yrke, ehuru lönande i sig sjelft, var ej tillfyllest för honom; medicinal-taxans småplock behagade honom ej. Hvad hans yttre beträffade, var han lång och mager med trindt och blekt ansigte samt ljust, stripigt hår, främmande för kammen. Det var blott andra han kammade. Ytterst tarflig i sin klädsel, visade han sig merendels i en slängkappa, som, fordom rundskuren, med tiden och alltefter som den sluppit sönder i vecken blifvit inlagd och skarfvad samt slutligen så snäf,
