Sida 183
Tiggargumman.
En dag var jag vid pastorsexpeditionen så upptagen af skrifvande, att jag icke märkte att dörren öppnades och en person inträdde i rummet. Men till mina öron trängde denna röst:
»Jag är så fattig, så fattig, så fattig!»
»Jaså, det är ni, kära mor, hvad vill ni i dag?» frågade jag, utan att vända ögonen från mitt arbete, ty jag kände mycket väl igen den rösten. Jag hade nästan dagligen hört den ända sedan jag kom till församlingen, och de, som många år före mig haft expeditionen, hade nog hört den också. Den kom från en gammal ofårdig gumma, som i flere herrans år linkat omkring och tiggt på Stockholms gator.
»De kungliga ha skänkt ved åt de .fattiga, som jag hört,» fortfor rösten, »och jag får väl som vanligt mina pinnar, för jag är så fattig, så fattig, så fattig!»
Jag tog en vedpollett från bordet, men som jag fann gumman med ett särdeles maktlöst utseende nedsjunken på en stol vid dörren, steg jag upp för att lemna henne polletten.
»Förlåt att jag satt mig, goda herr pastor!» pustade hon; »men i dag har jag kånkat med minst hundra år på nacken, först mina verkliga sjutti och dertill på köpet de tretti, som ligga i säcken der.»
Jag upptäckte nu en stor säck, som stod framför henne på golfvet, men från hvilken hon ännu icke tagit sina händer.
»Och hvad har ni i den der säcken?» sporde jag, förvånad öfver att den ofärdiga gumman kunnat släpa med sig en så tung börda.
»Fem tusen riksgäldsettor,» svarade gumman, »det är hvad jag lagt tillsammans efter tretti års stultande vid tiggar-
