Sida 12
Vice pastorn.
Vid tjugutvå års ålder eller året före min prestvigning vistades jag någon tid såsom informator uti ett mycket förnämt hus i en af rikets mellersta provinser. I förbigående må nämnas, att jag alltsedan mitt adertonde år, då jag lemnade mina föräldrars hem för att begifva mig till Upsala akademi, haft kondition såsom lärare, ehuru hos olika familjer. Detta är i allmänhet fattiga studenters lott och var i synnerhet min, som af verldens timliga goda hemifrån endast medfört ett gammalt fickur med dubbel silfverboett, som min far vid affärden skänkt mig. Det var en familjeklenod, som under långliga tider gått från far till äldste sonen. Mycket tung och ovig att bära, der den låg i sin bastanta urficka af sämskskinn, utgjorde den icke desto mindre min stolthet, trots den simpla urkedjan och nyckeln, begge af messing. Hvarje gång jag betraktar den gamla spräckta urtaflan med de romerska siffrorna på, tycker jag att det är min fars, ja, mina fäders ansigten som vända sig till mig, än glada eller dystra, än belönande eller straffande, allt efter min egen sinnesstämning naturligtvis. Jag ser deras blickar följa mig, hör deras hjertan slå, och i silfverinfattningen, tunn och bucklig af ålder, märker jag hur deras hjessor grånat och hvitnat i kyrkans tjenst. Mången har drifvit gyckel med den gamla silfverrofvan för dess klumpiga form, men den har fortfarit att gå långt efter sedan gycklarne lagt sig till den eviga hvilan. Kanske skall den ännu ett sekel vara den som skrattar sist, och väl vore det, ty en sägen går, att när Flodmanska uret stannar, då är det också förbi med Flodmanska familjen, trots dess stora rikedom på barn och barnabarn. Man vill icke gerna att den familj man tillhör skall dö ut, äfven om inga andra minnen fästas vid den än försakelsens och mödans.
