Sida 59
Sjöröfvaren.
Det var på tredje året af mitt vistande i Stockholm, och min verkningskrets fortfor att vara oförändrad. Jag skötte ordinarie komministerns tarfligare eller minst lönande embetsgöromål, det vill säga jag vigde, döpte och begrof fattigdomen, vigde och döpte ånyo, ty fattigdomen räcker till i evighet. Det är nästan alltid lika fruktbart i dälderna, medan så mycket torkar bort på höjden.
Med knapp nöd hade jag min bergning, men gladde mig åt att få vistas i Stockholm. Visserligen är hufvudstadslifvet ett lif al fresco, att jag så må uttrycka mig, men det är omvexlande genom bildernas mängd, och så länge man är ung, intages man lika mycket af konsten som af naturen. Det är först med de ökade åren man småningom återvänder till den senare. Ju tyngre af frukt grenen är, desto närmare böjer den sig mot sin moder jorden.
En höstafton inträdde komministern i min kammare.
»Hör du, käre Flodman!» sade han, »du måste åter ut i socknebud, och det i flygande.»
»Någon fattig vedhuggare igen?» frågade jag, ty jag hade nyss kommit hem från ett besök hos en sådan, som låg på sitt yttersta och behöfde religionens tröst.
»Fattig vedhuggare?» upprepade min förman, skrattande; »något ditåt, men nog har han säkerligen i sina dagar huggit flere menniskor än vedträn . . . Och hvad fattigdomen angår, så har det ingen fara, ty den det nu gäller är kanske den rikaste i hela församlingen.»
»Den rikaste!» upprepade jag i min ordning, »och kyrkoherden lemnar en sådan åt komministern, och komministern kastar honom lika handlöst från sig åt sin adjunkt!»
