Sida 162
En liten familjehistoria.
Jag umgicks någon tid hos en älsklig familj inom Clara församling, bestående af enkan efter en högre embetsman samt trenne barn, alla väl uppfostrade och värdiga föremål för hennes ömma omtanke och moderliga stolthet. Den äldsta var en flicka, som hette Zelma, en af de der fina, ömtåliga varelserna, som man skulle vilja instänga i glasskåp, liksom man sätter vissa dyrbarare växter under glas för att skydda dem vare sig mot för mycken köld eller för mycken värma. Zelma var förlofvad med en häradshöfding, som hade sin domsaga i någon af de södra orterna, en ståtlig man med utmärkt hufvud och stora kunskaper i sitt fack samt erkänd som en af landets erfarnaste och skarpsinnigaste domare, ämne till justitieråd, måhända till justitiestatsminister, hvilka embeten han ansågs fullkomligt vuxen. Zelma, som icke medförde någon hemgift värd att tala om, och som såg upp till sin fästman som till en gud, hade således gjort det briljantaste parti, så sades det. Till begreppet af ett briljant parti för en man hör, att han med sin hustru får en större förmögenhet. Kapitalet af behag och dygder tages naturligtvis sällan med i räkningen. Derför anses det ju som ett stort drag af ädelmod, när en rangerad karl gifter sig med en fattig flicka, hur god och behaglig hon än må vara.
»Hvad jag känner mig lycklig öfver att Zelma får en sådan man,» hörde jag hennes mor en gång yttra till några väninnor; »hon får på en gång både far och make, skall njuta skydd så väl som kärlek och bör framlefva och blomstra som blomman vid ekens fot.»
Bilden är gammal, men håller icke alltid streck. Tränger ingen solstråle genom ekens krona, så blir det klent med
