Sida 244
Stagnelii skugga. Rosenstein.
En höstafton år 1823, under det jag tjenstgjorde i S:t Clara församling, fick jag besök af en akademikamrat, som jag icke råkat på tio år. Hans ståtliga gestalt och vackra, uttrycksfulla ansigte, som utmärkte honom framför andra, hade jag ännu i friskt minne, ehuru jag glömt hans namn.
Han helsade som en gammal bekant, satte sig i min lädersoffa och sade med en beveklig ton: »I mitt bekymmer vänder jag mig till dig, som gammal vän och akademikamrat; du ensam kan hjelpa mig, ty det är fråga om en hjertesak. Jag måste förtro dig min besynnerliga belägenhet. Men det ser ut, som du förgätit mitt namn; jag heter Carl Lindqvist och är kanslist i ecklesiastik-expeditionen. Söker du pastorat, så stöt på mig, jag står väl hos höga vederbörande.»
