Sida 153
Alma.
På ett bröllop såg jag en gång en brudtärna, lycklig och glad som en flicka måste vara när hon endast är sexton år, firad af alla och älskad af en hvar, ty hon var omedveten af sin älskvärdhet, sin tjusningsförmåga. Skönheten borde alltid likna den lugna källan, som, återspeglande solens bild, qvarhåller denna så helgjuten och klar derigenom, att hon aldrig häfver sin våg eller äflas att kasta sina perlor mot skyn, lycklig och nöjd med den rosenbädd, genom hvilken hon väller.
»Hon är vacker som en engel, men fattig som en kyrkråtta», hörde jag helt nära mig en man yttra med detta uttryck af verldsvishet, som lika litet anstår ungdomen som grå hår en ynglings lockar.
Visserligen ha våra jordiska englar icke alltid tillfyllest af glorian och vingen, och rätt ofta uppskattas det guldmoln, hvarifrån de presentera sig, litet nog, så framt det ej kan präglas till mynt; men nog har skönheten, liksom brännspegeln, sin focus, hvaruti äfven de hårdaste metallhjertan smälta, och jag känner ingen vacker qvinna, som icke kunnat bli hvad man kallar fördelaktigt gift, derest hon icke dragit för stora vexlar på ett kapital, som så lätt amorterar sig sjelft.
Alma — så hette den unga flicka denna vår berättelse gäller — tänkte hvarken på kapital eller vexlar och var innan sitt sjuttonde år förlofvad med en man, som hade öfverflöd både på det ena och andra. Det var en ung, rik köpman, som vunnit hennes hjerta och med hvilken hon snart skulle förenas.
När solen står på middagshöjden, hvem ser eller ens tänker på skuggor! Och likväl ilade just i den stunden en
