Sida 132
Damen med gröna floret.
En sommar biträdde jag komministern i Solna med predikningar, det vill säga jag åtog mig hans tur att hvarannan söndag förrätta gudstjensten, medan han för sin helsas vårdande uppehöll sig på ett badställe vid vestra kusten. Vanligtvis tog jag då tidigt söndags morgon vägen genom Carlbergsallén, gick förbi det vackra Carlberg, svängde af till höger, passerade Tomteboda och befann mig snart på Solnas område. Den lilla kyrkan, med dess nätta torn och omgifven af en vacker kyrkogård samt vidare deromkring af en natur, leende ur små odlade fält och en vårdad skog, måste alltid stämma till de ljufvaste känslor. Allt der såg så fridfullt och andaktsbjudande ut, så städadt och helgadt. »Der bor Gud på sommarnöje», hviskade mitt hjerta första gången min blick träffade denna nejd, under det mina öron bland milda vindars sus och lekande fåglars qvitter begärligt lyssnade till den landtliga sabbatsklockans högtidliga ljud.
Ofta under dessa promenader å embetets vägnar såg jag i Carlbergsallén en ung dam, vanligtvis klädd i grön taftsklädning, italiensk halmhatt efter den tidens mod och med ett långt grönt silkesflor, som, fäst kring hattkullen och utbredt i rika veck öfver de ofantliga brättena, föll långt ner öfver ansigtet och helt och hållet dolde det. Men det tycktes, som den okända icke ansett sig tillräckligt skyddad af floret, som likväl var ovanligt tätt, ty när jag mötte eller gick förbi henne, vek hon alltid ned hattbrättet åt den sidan der jag gick. Hon åtföljdes af en liten särdeles vacker svart hund med rödt halsband, men aldrig såg jag henne i sällskap med någon menniska.
»Hvem är,» frågade jag en ung lektor vid krigsakademien, »hvem är den unga flickan som . . .»
