Sida 44
Grefve Woyna.
På den tiden framlidne doktor Hagberg var kyrkoherde i S:t Clara församling tjenstgjorde någon tid hos honom en af mina närmaste vänner, magister Johannes Milde, som bodde uti ett rum i boställets bottenvåning med fönster åt kyrkogården, en passande lokal för adjunkter, hvilkas lönlösa arbete behöfver uppmuntras åtminstone af bättre utsigter i evigheten. Milde var teologie-kandidat och hade nyligen kommit från universitetet till Stockholm, der han väckte uppseende genom sina predikningar. Den tidens andäktige älskade mer Rogbergs och Hagbergs känslofulla vältalighet, än egentlig så kallad bibelkristendom, och magister Milde hade en sällsynt förmåga att öfversätta de sträfva och föråldrade orientalismerna på ett språk, som äfven slog an på de känslofulla. Troligtvis var det dock hans bleka, finbildade ansigte, svarta i pannan benade lockar, stora mörka ögon och särdeles klangfulla och rörande stämma, som lockade de flesta åhörarne. Det utmärkande i hans predikosätt var, att ur hans förklaring öfver den för oss svårfattliga österländska läran om det stora offret på korset alltid framlyste den allt försakande, allt förlåtande kärleken, såsom fullkomlighetsmönster för alla menniskor, såsom gemensamt ideal.
Huru han sjelf sökte likna detta ideal, synes af hvad han en gång berättade mig med tillåtelse att meddela det åt andra.
Han vaknade tidigt en oktobermorgon i sin kammare vid kyrkogården. Gripen af en sällsam och oförklarlig oro, klädde han sig och gick ut på kyrkogården för att röra sig i den friska morgonluften.
