Sida 168
Det märkvärdigaste bolag i verlden.
Lindgren och Malm, så hette tvenne ogifta unga män, hvilka under de första åren af min extra tjenstgöring i Stockholm derstädes i bolag drefvo kryddkramhandelsrörelse. De voro de största kontraster. Lindgren var noga och hushållsaktig ända till girighet, visade sig sällan utom sin bod och umgicks med ingen, knappast med sin kompanjon. Malm deremot var en lustig ture, munvig och småqvick, men till yttersta grad äfventyrlig och lättsinnig, nästan beständigt synlig på gatorna eller i källarsalarne och merendels i sällskap med många, fast icke alltid så väl valda vänner och bröder, bland hvilka han städse höll målron vid makt.
Lindgren såg jag sällan, men desto oftare Malm, hvilken någon tid var sjelfskrifven både på bröllop och barndop inom handtverks- och minuthandelsklasserna. Han hade ett ganska fördelaktigt yttre, bruna, lifliga ögon och det vackraste svarta, knollriga hår, med hvilket han också koketterade. Fruntimren kallade honom för »kryddkrämaren med det vackra håret». Såsom bodbetjent, under hvilken tid han varit så illa tvungen att hålla sig inom disken, hade han sitt hår att tacka för rätt många kunder, förstås af det täckare könet. Men när han blef sin egen, försvann det vackra håret ur boden, till stor harm för Lindgren, hvilken just för »kudevangens skull hade tagit Malm till kompanjon», såsom Lindgren sjelf uttryckte sig. Hur det slutligen skulle gå med rörelsen, som så der »hängde på ett hår», kan man lätt föreställa sig. Handeln gick allt klenare, och det talades till och med om cession, då Malm insjuknade och efter några dagars sängliggande dog, endast trettio år gammal.
