Sida 212
Isak Domnerus.
Isak Domnerus, församlingens kyrkonotarie, var något ^ öfver femtio år, när jag gjorde hans bekantskap. Det var ännu en ståtlig och välbehållen gestalt, en trogen afspegling af hans redbara och angenäma inre. Han hade varit ordinarie tjensteman i ett af rikets civila embetsverk, men tidigt nödgats lemna denna plats. De som kände honom sedan hans ungdom påstodo likväl, att han, till följd af sina kunskaper och sin praktiska duglighet, haft de bästa utsigter till äfven den mest lysande befordran, utom det att han genom sitt fördelaktiga yttre och sina sällskapstalanger bort kunna spela en större roll inom umgängeslifvet.
Hvad kunde väl då ha varit orsaken till den alltför anspråkslösa beställning han nu sedan tjugu år tillbaka innehade? Jag gjorde honom sjelf en gång denna fråga, och han besvarade den med sin vanliga godmodighet.
»Tre saker ha förstört min lycka,» förklarade Domnerus, »och det är ölost, en knähund och en raket.»
Och huru dervid tillgått, berättade han nu för mig.
Domnerus hade blott några år varit en s. k. »ung man i verken», när han genom sitt vackra utseende och trefliga sätt att vara lyckades intaga en ung arftagerska, hvars mor var enka efter en egendomsegare på landet. Dotterns fådernearf utgjorde minst 300,000 rdr, och hon ansågs ha minst lika mycket att vänta efter modern. Det väckte derför icke ringa förvåning, när det allmänt förspordes, att denna rika samt för öfrigt väl uppfostrade flicka bland sina många friare, bland dem flere af både börd och förmögenhet, valt en extra tjensteman, hvilken dertill bar ett så plebejiskt namn som Isak Domnerus.
Domnerus besökte naturligtvis sin svärmors hus hvarje afton, men som han var en glad lefnadsbroder, så besvärade
