Sida 270
Komministern.
För icke längre sedan, än att många stockholmsbor ganska väl kunna minnas det, afled en gammal komminister i en af de mindre församlingarna med namnet L—n. Han lemnade ingenting af det timliga goda efter sig, och det hade väl också varit för mycket begärdt af en komminister, helst i en fattig församling. I sin egenskap af en kyrkans tjenare blef han dock jordfäst i kyrkan, och hans jordfästning hugnades med vida flere åhörare än någonsin hans otte- och aftonsångspredikningar kunnat berömma sig af. Det skulle han sjelf ha medgifvit, i fall han kunnat det, ty han var i lifstiden en from och anspråkslös man, som försvarligt skötte sitt embete, lunkade omkring i församlingen med samma kaftan, samma kappa och kragar som han nyttjat i Gud vete hur många år; döpte, vigde, begrof, och alltid i samma tonart. Korteligen, han ansågs för ett original, om hvilket man hade många anekdoter att berätta; men det mest originella draget af honom fick man först känna efter hans död, och ingen dödlig hade väl kunnat ana det.
Tvänne månader före sin bortgång ur tiden infann sig komminister L—n hos en gammal skomakarmästare, i hvars hus han under många år umgåtts och städse varit välkommen.
»Välkommen, kära bror!» mottog honom skomakaren med vanlig vänlighet och förde sin gamle själasörjare till soffan; »hur står till? Bror ser skral ut i dag, men rör sig ändå med raska ben, som jag ser.»
»Det vissnade löfvet rör sig också, men det är vindens förtjenst,» svarade komministern; »men kan jag nu få tala med bror i enrum och utan att någon stör oss?»
