Sida 218
Albergs boklåda.
För ungefär trettio år sedan fanns i Storkyrkobrinken en boklåda me(j detta namn, der jag vanligtvis köpte mina böcker. Alberg hade varit snörmakargesäll, innan han blef bokhandlare, och han hade fört med sig i sitt nya yrke något af sitt gamla. Snörrätt stodo böckerna på sina hyllor, och i dem som tillhörde hans lånbibliotek, ty han hade äfven ett sådant, funnos bokmärken af tvinnadt silke, en lyx som, enligt hans egen tanke, betydligt höjde böckernas värde och verkligen äfven förskaffade honom många kunder, i synnerhet af det täcka könet. För öfrigt hade han ett åtminstone för en bokhandlare eget sätt att uppskatta böcker. Det hände nämligen icke sällan, att han begärde något öfver det fixa priset, och när kunden prutade, tog han boken i sin hand och yttrade, under det han liksom vägde den:
»Är det för mycket det för en så stor bok?» — Hvad han gjorde och yttrade när böckerna voro små, känner jag ej.
För öfrigt var denne illiterate bokhandlare en allvarlig och idog man, vistades sällan utom sin bod och deltog aldrig i någon förströelse, och hur han vägde och snodde, äfven som bokhandlare, så lade han ihop en ganska försvarlig förmögenhet. Hans ansigte, visst icke obehagligt, var likväl nästan marmorstelt och tycktes otillgängligt för äfven de minsta rörelser eller färgskiftningar, och hela hans inre ansågs stå i den fullkomligaste harmoni dermed. Jag, som länge varit personligen bekant och umgåtts med honom, trodde liksom alla andra, att ingenting annat intresserade honom än bokryggarne, hvilkas titlar han också flitigt studerade. De utländska föreföllo honom visserligen ganska krångliga, men han tog ordentliga lektioner i detta slags
