Sida 188
»Gubben med röda ögonen.»
En dag blef jag kallad till församlingens fattighus för att ge nattvarden åt ett af hjonen, som låg på sitt yttersta och hvars namn var Fredrik Adlergren, men mera känd under benämningen »Gubben med röda ögonen». I tio år hade han varit intagen på fattighuset och var sextio år gammal, men såg ut som han varit minst tjugu år äldre. Jag hade några gånger sett honom linka på gatorna. Hans ansigte var till den grad sorgbundet och bar en sådan prägel af smärta, att hvar och en, som mötte och såg honom, ovil-korligen måste känna ett styng i sitt bröst. Om han, liksom de andra hjonen, velat tigga, skulle han bestämdt haft framgång dermed, utan att han behöft framräcka handen eller yttra ett enda ord. Men han föredrog att sitta hemma vid sin eländiga kost och tycktes undvika menniskor, liksom hade han en aning om det sorgliga intryck han gjorde på alla och icke ville störa andras lugn. Det finns verkligen ofta mera grannlagenhet hos fattigdomen och olyckan, än den rike eller lycklige föreställer sig. På fattighuset satt han vanligtvis framför en gammal utsliten psalmbok med sina ständigt af tårar röda ögon. Ingen hade sett dessa ögon annorlunda, och däraf härledde sig hans binamn. Mången hade sport honom om hans framfarna lif, om källan för dessa eviga tårar, men alltid förgäfves. Han svarade aldrig och tilltalade icke heller någon. Följaktligen ansågo honom de öfriga fattighjonen för en mycket otreflig kamrat, ehuru de bort känna sig tröstade vid sidan af en varelse, i jem-förelse med hvilken dessa nödens och armodets barn sågo ut som de lyckligaste på jorden.
Sedan jag gifvit gubben nattvarden och läst de vanliga bönerna, dem "hans darrande läppar eftersade, knäppte han ihop sina händer och sade:
