Sida 22
En ulf i fårakläder.
En komministersadjunkt har icke mycket att göra, men icke heller mycket för hvad han gör. Kyrkoherden tager naturligtvis de mest lönande förrättningarna: han döper, viger och begrafver rikedomen och förnämiteten. Komministern håller sig till medelklassen, är god vän och bror med minuthandlaren och handtverkaren, är en välkommen gäst i deras hus, spelar bräde med värden, och på julkalasen nedkallar han himmelens välsignelse öfver värdinnan. Hvad återstår väl då för den stackars komministersadjunkten? Jo, afton- och morgonbönerna i kyrkan dag ut och dag in. Bevare mig Gud från att säga, att dessa förrättningar icke äro lönande, ty de komma väl förrättaren till godo någon gång, om ej förr, åtminstone i ett annat bättre lif; men nog är det bra otacksamt att stå ensam i den stora öde kyrkan, lyssnande till ekot af sin egen röst, utan att någon annan menniskotunga upprepar de heliga orden eller en suck ur menniskobröst röjer närvaron af ett enda andaktsfullt väsen, ty jag räknar naturligtvis hvarken kantorn eller kyrkvaktaren, hvilka, liksom presten, inställa sig å tjenstens vägnar och endast sucka för den händelse bönen blir för lång eller verserna för många.
Dock, jag gör församlingens fattighjon orätt, ty jag hade så när glömt mina enda åhörare eller, rättare sagdt, åhörarinnor, emedan det för det mesta är blott den qvinliga delen af fattighuset som vid sådana tillfällen besöker Guds hus. För dessa stackars gummor, som verlden förskjuter eller föraktar, står åtminstone en salong öppen, dit de kunna gå utan att behöfva frukta att bli utvisade, der de kunna sitta utan att någon rynkar näsan åt dem, och denna salong är likväl icke blott himmelsvidt större än den så kallade stora verldens salonger, utan äfven tillräckligt praktfull, skulle jag tro, ty predikstolen med sina englar af guld, orgeln med sina pipor af silfver och den stora altartaflan,
