Sida 255
En prinsessa.
Hos en af mina embetsbröder träffade jag en gång en landtbrukare från grannskapet af hufvudstaden. Det var en medelålders man, temligen otymplig, men ganska öppen och fryntlig för öfrigt. Han bad mig och min vän helsa på honom ute på landet under försäkran, att vi skulle få mycket roligt hos honom. Han hade sparris »tjocka som barnarmar» och filbunkar med en »grädda som trumskinn», men framför allt bjöd han på »Vira».
»Vira,» upprepade jag, »jag spelar inte vira.»
»Ha-ha-ha!» skrattade landtbrukaren, visande dervid ett par afundsvärda tandrader; »den vira jag menar spelar ingen så lätt, knappast ett spratt en gång, ehuru jag just inte råder någon att försöka. Vira eller Elvira heter vår lilla prinsessa, som inte har sin like. Men pastorn är i sina bästa år; det lönar mödan att försöka, så framt pastorn är säker på att bli biskop med tiden, och det vore kanske ändå i ringaste laget.»
Inbjudningen var, som man finner, ganska frestande; men det oaktadt kom jag icke att fara ut till den hederlige landtbrukaren och hans prinsessa. Någon tid derefter mötte jag på gatan landtbrukaren i sällskap med en äldre fru och en ung flicka, som kunnat göra till och med en erkebiskop het om hufvudet.
»Det här är hustru min,» presenterade landtbrukaren, »och det här är lilla Vira, som jag talat om . . . Nå, pastorn kom inte ut se’n, som han lofvat.»
Jag kunde icke taga mina ögon från »lilla Vira», förtrollande som en fé, med äkta grekisk profil och ett hår, som vore det kammadt ur solens lockar. Hon tycktes vara omkring aderton år. Omöjligen kunde hon vara dotter till dem
