Sida 230
Väl betalta sviskon.
I början af femtiotalet afled på en af malmarna här i hufvudstaden en f. d. sjökapten, hvilken, bördig från Göteborg, hade lefvat tio år i Stockholm i den djupaste fattigdom. Han hade medfört från Göteborg en dotter, som var femton år, när fadern bosatte sig härstädes. Sjökaptenen hade högst sällan visat sig ute, dels för sjuklighets skull och dels af brist på kläder, såsom grannarne påstodo. Dottern lemnade nästan aldrig sin far. Ingen i hela grannskapet kunde erinra sig, att hon haft annat på sig än en grof, grönrutig bomullsklädning och en svart silkeshalsduk, som blifvit nästan black af ålder och dagligt bruk. Hon kallades emellertid för »mamsell Minchen», kanske mer på spe än till följd af faderns forna samhällsställning. Hon var visserligen mycket blek och mager, men hade deremot de vackraste, blå ögon och det rikaste, mörka hår, egenskaper, som gingo helt och hållet förlorade både genom den bedröfliga toaletten och hennes skygga väsen eller fruktan för menniskor, troligtvis en följd af de speglosor, hvarmed hon af grannarne trakterades. Den enda varelse, som visat henne något deltagande, var en bodbetjent i kryddboden midt emot det hus, der hon och hennes fader i tio år bott. Samma år hon med sin far kom till Stockholm hade Calle W** — så hette bodbetjenten — kommit i handel och stått i samma bod likaledes sedan tio år tillbaka, och de voro ungefär vid samma ålder. Calle W*:|:, som tyckte det var synd om den stackars flickan, hade alltid några vänliga ord åt henne, när hon var inne för att köpa sin halfva fjerndel kaffe och dito socker, och han hade, så ofta han kom åt, stuckit några sviskon i hennes magra hand. Det blef många sviskon på en tid af tio år, men så utgjorde de kanske också
