Sida 80
Hushållerskans dotter.
Bland mina små biförtjenster — och såsom sådana torde kunna rubriceras hela min inkomst som prest under det första tiotalet af mitt vistande i Stockholm — räknade jag äfven den att vara brunnspredikant vid Surbrunn, den äldsta af hufvudstadens besökta helsokällor, belägen vid gatan med samma namn och snedt emot det lika bekanta värdshuset Claes på hörnet. I äldre tider hade idel förnämt eller rikt folk samlats kring denna källa, öfver hvilken då det brunnshus byggdes som ännu står qvar. Men den fashionabla verlden flydde med ens derifrån, sedan ett af dess förnämsta lejon, en baron Rothstein, i början af tjugutalet orenade källan på ett sätt, som till och med en hamnbuse skulle ha blygts för. Baronen måste för denna orsak lemna fäderneslandet och begaf sig till Frankrike, der han dog. Det var hans enka, den ännu mer bekanta friherrinnan Rothstein, infödd fransyska, som, anländ till Sverige kort efter mannens död, i Stockholm väckte så stort uppseende både genom sin skönhet och sina galanterier.
Surbrunn stod några år öfvergifven, till dess medelklassen, något mindre kräsmagad än den förnäma verlden, tog den öfvergifna källan i besittning och vid dess bräddar fortsatte den eviga drömmen om ny helsa eller ny ungdom ur mineraliernas vatten. Men Surbrunn repade sig aldrig fullkomligt efter den första törnen, utan gick allt mer och mer baklänges, till dess brunnshuset en vacker dag förvandlades till repslagarbana, der naturligtvis samma retrograda rörelse fortsattes, ehuru säkerligen med vida större fördel och vinst, än när man förr på samma plats sökte tvinna eller sno ihop lifvets bristande trådar.
