Sida 187
Tiggargumman
»Holm,» svarade Holm, »skräddare till profession, men ärlig till lif och själ och trogen in i bleka döden!»
Derefter mönstrade de en stund hvarandras anletsdrag utan att yttra något. Kanske tyckte skräddaren, att jungfru Lottas näsa var något för kort och trubbig, liksom hon, att hans var något för spetsig och lång. ' Men i äktenskapet böra ju de tu alltid vara ett, näsorna inbegripna, så att hvad som öfverskjuter å ena sidan får ersätta hvad som brister å den andra.
Jag sammanvigde detta par, och efter vigseln gaf jag de nygifta de 5,000 riksgäldsettorna mot qvitto, hvilket jag sedan lemnade till »Fattigfattig-Lisa», som syntes särdeles belåten med sitt verk. Holm lade sig till en större verkstad och blef snart en bland de tätare af Stockholms handt-verkare. F. d. jungfru Lotta fann sig förträffligt äfven i sitt nya stånd och blef, såsom man väntade, ypperlig maka och moder. Hvem som gjort deras lycka, fingo de först veta efter sin välgörarinnas död.
Omkring fem eller sex år efter deras giftermål blef jag kallad hem till »Fattigfattig-Lisa», som då låg på sitt yttersta. Hon hade under nämnde år ytterligare sparat ihop något öfver hundra riksdaler, dem hon bad mig att på hennes be-grafningsdag utdela bland hjonen på församlingens fattighus.
»Jag tänkte först ge äfven detta åt Holm och hans hustru,» sade hon; »men,» tilläde hon med en suck, »ju mera menniskan får, desto sämre blir hon.»
»Har ni någon orsak att vara missnöjd med Holms?» frågade jag.
»Åh, inte just det,» svarade hon; »men inte var man på de senare åren så mot mig som man förr var, det har jag nog märkt. Ibland tyckte de, att jag kom för ofta, när jag kom två gånger i veckan, men sådan är verlden, och inte beskärmar jag mig öfver det. Ju mera guld, dess mindre hjerta, ju helare utanpå, desto lappigare invärtes . . . Men kanske ska det vara så för jemnvigtens skull, kanske blefve annars rikedomen för mycket lycklig och fattigdomen för mycket beklagansvärd. Herren vet nog, hur han ställer till med oss härnere, och det vet jag, att aldrig har jag klagat öfver mitt öde... Goda herr pastor,» tilläde hon med sin vanliga bönfallande stämma, »jag får väl fri kista och fri jord, för jag är så fattig, så fattig, så fattig! . . .»
*
Källa: Project Runeberg ·